Ruta 25

Nästa år ska min fru, grabben och jag käka meze i Beirut. Året därpå hoppas jag att vi ropar ”Tjena, hur är läget?” i Homs i Syrien.

Jag vill gärna att vi någon gång i framtiden återser New York, och en jungfrufärd till Peloponnesos finns på min önskelista. I övrigt står hojen redo. Åtta växlar har jag för att bli glad över och förbannad på vad som händer i världen med värdena och välfärden. Jag tänker använda alla kuggarna, även ettan som jag tidigare .

Jag avslutar det här bloggåret och den här kalendern med en av de bästa filmscenerna från det här århundradet. Spelet och stilen svindlar och modet att gestalta ett problem på det sättet väcker hopp och naturligtvis förtvivlan.

Gott nytt år.

Ruta 24

Slutet på året närmar sig och lusten att sammanfatta kittlar mig. Men hur svårt är det inte att kunna se klart och bena ut. Årets näst sista dag är i varje fall förträfflig och innerst inne i skafferiet ser jag att många av de andra 363 dygnen haft en ton av dur omkring sig.

Ibland styr vi, ibland följer vi efter. Ofta vet vi varför. Vi har alltid ett val.

Ruta 23

Rainer Werner Fassbinders sista filmer påminner om fyrverkerier. De är otroligt vackra och stilsäkra samtidigt som de berättar om människor som bränner ut sig eller i varje fall är illa ute. Satiren Lola är som en psykedelisk tripp genom ett samhälle som vilar på en korrupt grund. Att färgerna i den filmen blir så starka ska givetvis också tillskrivas Barbara Sukowa.

Ruta 22

Vi är inte äldre än vi tror oss vara. Och vi fyller roller efter behag. Ibland är kläderna för små och ibland sjunger vi falskt, gräsligt falskt till och med. Men låter gör det och syns gör vi.

Ruta 21

I många av Alfred Hitchcocks filmer misstänks hjälten vara skyldig till någonting. För att bevisa sin oskuld måste han eller hon (om Hitchcock någonsin hade kvinnliga hjältar, jag minns inte just nu) ta på sig skulden. Därefter blir han, eller hon, rentvådd. Under åren som kom raffinerade Hitchcock sin dramaturgi. I sista minuten är en av mina favoritfilmer, men mest drabbad har jag blivit när jag följt The wrong man med Henry Fonda.

Det är upprörande att journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i en politisk process dömts till elva års fängelse. Nu är frågan om de ska överklaga eller om de ska acceptera domen för att i nästa skede kunna söka benådning. Det är hemskt vad de måste stå ut med. Vidare är det lätt för mig att från Sumpan tycka någonting. Som att för en diktatur är lögner en förutsättning och därför spelar det ingen roll vad eller vem man utger sig för att vara. Därför tycker jag att Martin och Johan ska söka benådning och parallellt ha tilltro till att de politiska påtryckningarna blir så starka att den etiopiska regimen ger vika. Således blir de skyldiga till vad de anklagas för men förhoppningsvis fria. 

Den goda Alfred skulle nog le i mjugg. Och säkert skulle han i manuset skriva in karaktärer som menar att journalister som överträder lagar får finna sig i att dömas för vad som helst vare sig bevis finnes eller icke. För det hör till dramaturgins regler. I filmen och i verkligheten. 

God fortsättning.

Ruta 20

Känslan av att komma fram är överväldigande. Det är lätt att glömma bort det.

Läs Paul Bowles Den skyddande himlen så ska du upptäcka vilken fin adaption Bernardo Bertolucci gjort.

Ruta 19

Den gångna veckan hade jag svårt att sova några nätter. Kanske oroade jag mig för tomtens framkomlighet. Inget botar insomnia som några minuters tv-tittande. Problemet den här vargtimmen var att jag fastnade framför en intressant intervju med den brittiska skådespelaren Juliet Stevenson. Hon berättade att hon ofta kände sig tvungen att påpeka för regissören hur platt filmrollen, som hon skulle gestalta, var skriven – företrädselsevis av en man. Ibland fick hon gehör för sin kritik, ibland inte. Samtidigt ville hon givetvis jobba. I Skruva den som Beckham, Being Julia och Tillbaka till Yorkshire har vi fått en antydan om hur hon kan tolka.

Att verkligheten i den anglosaxiska filmindustrin kan beskrivas på det sättet är sorgligt, även om det inte är märkligare än att styrelserummen fortfarande annekteras av honom och lågbetalda deltidsarbeten innehas av henne.

Därför är Bridesmaids ett unikum. Av Kristen Wiigs manus (tillsammans med Annie Mumolo) och spel blir blir jag så glad att jag kissar på mig, ja, till och med gör i byxan. Kanske någonting håller på att hända på andra sidan Atlanten - och på andra sidan Engelska kanalen. Vem vet, Juliet Stevenson kanske kan skörda en komplex karaktär eller två. 

Här är några recensioner: DN, HD, SvD

Ruta 18

Allt du önskar, radions julkalender, är en av årets kulturella höjdpunkter. Den tar slut i dag men jag har ännu inte hunnit dit utan har fyra poddade avsnitt kvar att gotta mig med. Ett uppror stundar och vad som ska hända är ohyggligt spännande. Jag hoppas att huvudpersonen Elvira hittar sin mamma, som är ute på jobbsökarturne - väl? Och vart har alla människor försvunnit? Samma fråga kan ställas om blommorna. Har de  vissnat eller bränts upp?

Sara Kadefors har både kalenderskrivit och regisserat. Jag började förresten läsa hennes roman Borta bäst när jag tidigare i höstas åkte till Grekland. Jag blev såld från första sidan. Tyvärr glömde jag boken på planet och jag sörjde en stund. Sedan tyckte jag att min glömska passade, för nu skulle någon annan få glädje av att läsa om kärnfulla människor i marginalen och som som halvt om halvt lever i något slags skuggsida. En annan dag tar jag mig till bibblan och lånar boken.

Inga rörliga bilder i dag, däremot första avsnittet av Allt du önskar. En vecka kvar till nyårsafton. God jul.

Ruta 17

Julen i all ära, men ibland blir det för mycket. Alldeles för mycket.

Ruta 16

Det har bara att göra med en känsla, men en mycket stark sådan. När jag tänker på hur Stellan Skarsgård agerar i Den enfaldige mördaren hör jag trumpeterna som Johnny Cash sjunger om i The man comes around.

Sedan tänker jag på den fattige arrendatorn som Nisse Ahlroth spelar. Och i samma veva far fabrikören i Hasse Alfredsons gestalt förbi samt pengarna som brinner. 

Jag är inte rädd för fanatiker eller terrorister eller islamister eller kristna men jag darrar en aning över att den ekonomiska bollen snurrar i allt högre hastigheter – och att dess bana ska antas vara stigande. Hela tiden.

Ruta 15

De båda journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye firar jul och nog även nyår i etiopiskt fängelse. Det trodde jag inte efter rapporteringen från rättegången när de la fram sitt försvar, och domarna verkade intresserade av att förstå korrespondenters arbetsförhållanden. Men icke.

I stället vanmakt. 

”Det finns ingen logik”, säger Kjell Persson till DN. 

"De har inget bevis och ändå kan de döma dem. Det är otäckt, säger Linnea Schibbye Steiner till P1.

Turkiska myndigheter fortsätter att diskvalificera sig för att ingå i en framtida humanitär division. I dag arresterade man 38 kurdiska journalister – med terroristanklagelser som förevändning, enligt CNN. 

Ruta 14

Ingen väg kan väl kallas för rak.

Ruta 13

Ibland är drömmen verkligare än livet.

Ruta 12

Jag såg följande rubrik på nätet: ”Jag lever i en bil. Jag äter vad jag hittar, jag söker efter anslag.”

Att få ihop plus och minus är en konst. En del bankkoncerner är duktiga på att räkna, samtidigt som de inkasserar stöd från sina kunder i form av statliga garantier.

Utifrån den årliga, enorma summan 30 miljarder, som svenska storbanker tack vare ränterabatter tjänade i snitt åren 2002-10 (enligt DN i går, ännu inte på nätet), infinner sig två frågor: Vad är konsekvensen av summan och hur investeras den? Vad kunde den summan använts till i stället?

Man kan också uttrycka sig så här: ”The banks and the rating agencies have become the dictators of the West.” 

Ruta 11

Ibland är det så lätt att haka upp sig. Och när så sker, ja, då går det lite sämre.

Ruta 10

Grabben har en musiklista, som han pluggar in. Först hör jag Here comes the summer med Undertones. En stund senare ljuder Shadowplay med Joy Division. De låtarna lyssnade jag på i hans tonår.

Har du hört Love will tear us apart, frågar jag.

Den finns på listan, får jag till svar.

Bowie lyssnade jag också på. Det gör grabben med.

Ruta 9

Med en cykel kan man ta sig var som helst. 

Ruta 8

Jag tror inte att bara människor som växt upp i betongmiljö hänrycks av havet och horisonten. Behovet att kasta sig ut har nog än fler.

Ruta 7

Alla har vi varit unga. Det har gått 30 år sedan Vem minns Dolly Bell? gick på bio. 24000 kyssar får mig att minnas. Dig också, kanske.

Ruta 6

Ett ja är ibland ett nej. Vad du säger kan betyda något annat. Och en blomma är inte alltid en blomma.

Ruta 5

Nedräkningen till nyår fortsätter.

I DN debatteras pressetik utifrån en frågeställning att publicister och journalister köper information från polisen. Stämmer antagandena låter det som tvivelaktiga affärsuppgörelser och arbetsmetoder. Stockholmstidningen har i dag ett allt annat än homogent innehåll. I en nyhetstext (ännu inte på nätet) om högerextremism redovisar skribenten inte bara vad som hänt utan visar också journalistiskt kurage genom att berätta om det explicita hot som uttalats av fanatiker på plats.

Att förmoda sprider grumliga ringar på vattnet. Det låter som en klyscha, men att fråga – ställ gärna naiva spörsmål – är nödvändigt. Även om svaren uteblir blir cirklarna glasklara. Se gärna Inside job om du får tillfälle. Eller varför inte Den förskräckliga flickan?

Ruta 4

Livet är en resa. Ibland blir det åka av. Även om trippen inte blir som förväntat är det bäst att fortsätta. För vad är alternativet? Att hoppa av vid vägkanten och se hur alla andra far förbi? Visst kan du pausa men gilla läget – och lovsjung gärna själva transporten på vägen, rälsen eller stigen.

Ruta 3

Äntligen helg. Res till den plats där andrummet möter upp, där omvälvningarna är en förutsättning för hjärtslagen. Det kan vara ett rum på landet, en kammare i tanken eller ett utrymme i hjärtat. Kliv in, känn dig som hemma.

Ruta 2

En tvärhand lång pojke mitt emot dyker in i mobilens splash star story och sjunker allt lojare ner i sätet för var knapptryckning. En resa kan vara dödkött. Den är det nu. Så skär en mjuk stämma genom metallknaket och plastskavningarna. En kvinna talar med ett barn som gurglar.

Pojken släpper knapparna, sträcker på sig, reser sig för att se. Ser han något? Tåget stannar vid stationen. Pojken bestämmer sig för att gå av. Skulle han det egentligent? Eller följer han bara efter damen med barnvagnen?

Det skulle snöat i dag. I stället kommer flingorna i morgon.

Ruta 1

Ibland är det bra att vara som en gås. Att bara låter saker och ting ha sin gilla gång och rinna allteftersom. Sedan vaggar man vidare, sträcker på halsen, knycker på huvudet och ler.

Jag är lite sen för min nedräkning men tycker det är trevligt med kalendrar, och nu inleder jag min med La strada, en ledsagare på vägen och en ton att hålla fast vid.

Guilietta Masina (om hon nu inte använde en stand-in) lirar.

Gnugg

Vissa dagar är som en handbollsmatch i dam-VM mellan Sverige och Uruguay. Spelet är långsamt och man kämpar för att hitta en rytm och när den är på gång låser sig dörren, formuleringen, tunnelbanespärren lik förbannat. Nåja, svenskorna vann till slut komfortabelt och själv kan jag nog tycka att det känns bra att tänka på de italienska medelåldersturisterna som frös i stockholmskvällen och därför gnuggade varandra så intensivt att jag blev rädd att de skulle fatta eld.

Tänk om många andra skulle följa exemplet att gnugga. Vem vet, helt plötsligt skulle hela världen vara vara wild & crazy och dessutom även on fire och det skulle sprida värme och säkert även glädje och det behöver man inte vara skraj för.

VM-gruppspelet fortsätter. Svenska landslaget möter Kroatien på torsdag. 

Argument, reaktioner, klyftor

Sverigedemokraterna hade under sin stämma förra helgen en sluten omröstning, då majoriteten röstade emot partistyrelsens förslag. När man sedan röstade om frågan med handuppräckning var en lika överväldigande majoritet för förslaget. Vissa argument biter hårdare än andra.

Härförleden var jag på en större fest. Efter lite mat och dricka fick en chef fick för sig att han skulle hylla en medarbetare som skulle fylla jämnt dagen därpå. Han talade i en mikrofon.

- Ni kan inte gissa hur gammal hon kommer att bli, ekade hans röst i högtalarna.

Ingen reagerade över att chefen kommenterade kvinnans utseende – i stället för till exempel hennes egenskaper.

Efter att ha läst flera artiklar och hört radioinslag har jag gjort mig en uppfattning om vad filmen Play handlar om. Säkert har jag fel, men en sak är hundra och det är att vissa människor är fattiga, medan andra är mer bemedlade och ytterligare några är rika. En följd blir att de sociala klyftorna ökar och i den ravinen får grupptryck sin näring och, ja, det är inte så bra för dig, mig eller landet och världen i stort.

Björkbo

Min fru och jag fortsätter och leta efter ett nytt landet.

När löven fallit ser man plötsligt alla hus, sa min fru och tittade ut från bilen på motorvägen på åkern.

Där mitt på fältet hade en motorbåt dockat och däckat.

Samhället Heby innehöll både det bekanta och främmande. Jag åt pizza Saloniki (vad annars?), min fru mumsade en falafel med bröd och stark sås.

Vi hittade inget nytt bo men blev lite säkrare på vad vi letar efter. Det måste vara nära några av Västmanlands björkar.

Svängplatt

Har haft en ojämn dag. Skratt har utan förvarning blandats med frustration. Nej, det stämmer inte, för svängningarna var väntade och regnade från himlen ungefär som när grodor faller. Kräldjuren som landade framför mig var utrustade med paraplyer. Jag fattade vinken och än en gång gick det upp för mig att jag inte gillar det platta dygnet. Men samtidigt får det vara någon måtta på terrängen.

Amaryllisen har slagit ut. Med glädje dessutom.

Jag är glad.