Orsak, verkan, hopp

Vi lever i en tid där vi tycker att vi har det så bra, att det inte gör någonting om de ekonomiska klyftorna blir större. Vi inbillar oss till och med att de professionella eller i varje fall ideella morötterna behövs för att om vi (och i än högre grad våra kollegor eller grannar) ska veta vår (sin) plats. Det råder en svensk eufori över att El Niño aldrig ska hitta hit och att Pigs i Europa är avskuret från vårt land och på våra breddgrader lika verkligt som Pigs in space med Muppet show en gång var.

Därför är det intressant att läsa Isobel Hadley-Kamptz kolumn om sina känslor och tårar inför Winter´s bone. Tro mig, såväl empatin som ögonvätskorna går att ta på allvar inför förra årets bästa film, prisbelönad både i Sundance och Stockholm.

Men går det verkligen bortse från orsakerna, hur fattigdom och white trash uppstår, vilka politiska och samhälleliga misslyckanden som bildat grund och till och med banat väg. Att enbart se mammans sinnessjukdom och pappans knarkproduktion som isolerade faktorer till att familjen hamnat på bar backe går inte. Att filmen berättar fenomenologiskt hör ju till mediets natur; a story is to be told. Att se filmens berättelse som en del av samhället går inte att bortse från. Och etter värre, i fallet Winter's bone, den förskönar verkligheten – enligt regissören Debra Granik, som intervjuas i DN.

En flicka kom fram till mig efteråt och sade hon kände igen sig totalt och att hon tyckte om filmen men att jag har hade skildrat ”hennes” värld alldeles för ljus. Din film är som en saga sade hon, och det var väldigt starkt. Det hon kom ifrån var verkligen hopplöst men som person var hon lika hopfull som Ree (filmens huvudkaraktär, min anm).

Suck så sorgligt.

Jag tog mig förresten för att se Down to the bone, en annan misär-knark-livet rinner genom fingrarna-film av Debra Granik. Den filmen gnager lika mycket som Winter's bone men på ett mer ödesmättat sätt. Tänk dig mamman från den senare filmen, så är det här hennes uppväxt – eller kanske hellre hennes upplevelse av sin barndom. Det är dystert, det förebådar.

Men visst är det fantastiskt att det som händer i norra Afrika och kanske inom kort även i Mellanöstern faktiskt sker. Min fru och jag har på radion och tittar på nätet och tänker på alla inblandade. Grabben är såklart också med.

De senaste veckorna har jag haft svårt att ta mig hit och de närmaste månaderna blir det samma visa. Jag hinner inte med allt. Ha det gott.