Män, författare, kvinnor

Frasen ”marinerade i monarkistisk acceptans” gillar jag starkt. Malin Ullgrens artikel ringar in stora delar av den patriarkala kören, som inte bara kommenterar de kungliga eskapaderna utan även blir en del av den. Och låten Knugens kuk lyssnar jag i dag på med ett helt annat fokus än när den kom.

Om man har ett riktigt trollspö går det att framkalla fred på jorden. Eller i varje fall öppna dörrar. DN har den här veckan haft en serie kring fängslade författare. En av dem som porträtteras är Faraj Bayrakdar. Han har publicerat ett bok på svenska, ”Språkets och tystnadens otaliga svek. En satanisk komedi från den syriska säkerhetstjänstens fängelser”. Den gör ont att läsa.

Den egyptiska filmen Scheherazade tell me a story från förra året (visas ibland på tv-kanalen Silver) berättar om en tv-journalist som i sitt program synliggör våld mot kvinnor. Grymt psykodrama blandas med fjäderlätt poesi och kryddas med tv-såpans förutsägbara spel i en spiralformad dramaturgi, som både griper och tjusar. Jo, storyns skelett är hämtat från ”Tusen och en natt”. Med både skör och skön pregnans gestaltar Mona Zaki kvinnan som redogör för strukturer och inser hur lätt det är att fastna i spindelnätet av omgivningens förutfattade meningar – och män.

Verklig vecka

Fiktionen tog den senaste veckan ett starkt grepp om olika slags rasister i verkligheten. Dels ristades det hakkors, dels ventilerades åsikten att invandrare har aggressiva gener.

I Quentin Tarantinos film Inglourious basterds märks tyska nazister av amerikanska soldater genom att medelst kniv få en svastika i pannan. Tilltaget är ofattbart grymt. Lika förbluffande idiotiskt är rasismens tankar om den vite mannens överlägsenhet gentemot människor från andra – främmande, helt enkelt – kulturer. Vid närmare eftertanke handlar det inte enbart om fiktion utan om inskränkthet och frustrationer som manifesteras.

När jag i måndags cyklade till jobbet låg det en död hare på cykelbanan. Dagen blev ändå en höjdare. Och nu är det onsdag. Veckan går.

Mänskligt

Att inte berätta är mänskligt.

Att berätta och hånas för sin historia är kanske mänskligt men samtidigt osmakligt.

Tidigare har jag inte förstått varför kvinnor som våldtagits av ockupanter, soldater eller svin i det forna hemlandet eller det forna hemmiljön väljer att inte berätta för make, familj, närstående.

Med tanke på vad som hänt i Bjästa förstår jag bättre.

Faster, farsi, färska bär

Grabben har en faster som hoppas få uppehållstillstånd.

Säkerhetspolisen i Iran ger sig på civila. Guardian har lagt upp en otäck youtube-video filmad från ett tak. Farsin, som personerna talar, har översatts. Precis såg jag en rörande elegi, även den filmad från taken, på Guardian. Här är den.



Igår åt vi tårta med färska jordgubbar.