Liv, död, framtid

Att motverka rasism är en fråga på liv och död. Att kämpa mot konformism kan i sammanhanget tyckes som en smal sak. I filmen blir det en fråga som kan åstadkomma letalt själsliga åkommor. Jag såg de svenska filmerna Apan och Man tänker sitt som båda tar upp vad som händer om normen tas för given – från olika håll dessutom. Det är två spännande resor som gestaltar ett slags medelklass och dess oförmåga men innerliga önskan att förstå sitt omedvetna. Den förra av tripperna är också deprimerande.

Även i verkligheten ruckas det på normerna. Europadomstolen har bestämt att flyktingar inte ska skickas till Irak och framför allt till det konfliktdrabbade Bagdad. För att beslutet ska följas måste Migrationsverkets personal upplysa och hjälpa de asylsökande internerna. Problemet är att ingen myndighetsrepresentant talar ur skägget. Och mumlar den skattefinansierade personalen så skyller de ifrån sig och hoppas att journalisterna inte är pålästa. Studio Ett visar på motsatsen. Lyssna. Hör i reportaget även om en libysk flyktings död och libyers liv. Den senare ville i en inspelning som sändes för drygt ett dygn sedan dö, eftersom han ska transporteras till sitt forna hemland, där han riskerar tortyr. I natt 4.50 skedde avvisningen. Vad jag vet.

Grabben har blivit alltmer politiskt engagerad och följer debatterna kring främst rasism och invandring. För någon vecka sedan bad jag honom läsa en tänkvärd och upprörande artikel, "Inför romerna har vi varit Sverigedemokrater länge” (finns inte på nätet) från Maceij Zarembas vassa penna. Jo, grabben tyckte att texten att var bra. Och så sa han:

Det finns inga raser. Det heter folkgrupper. Det har journalisten missat.

Framtiden är i morgon. Det är några timmar dit. Och år, förhoppningsvis århundraden.

Verklig vecka

Fiktionen tog den senaste veckan ett starkt grepp om olika slags rasister i verkligheten. Dels ristades det hakkors, dels ventilerades åsikten att invandrare har aggressiva gener.

I Quentin Tarantinos film Inglourious basterds märks tyska nazister av amerikanska soldater genom att medelst kniv få en svastika i pannan. Tilltaget är ofattbart grymt. Lika förbluffande idiotiskt är rasismens tankar om den vite mannens överlägsenhet gentemot människor från andra – främmande, helt enkelt – kulturer. Vid närmare eftertanke handlar det inte enbart om fiktion utan om inskränkthet och frustrationer som manifesteras.

När jag i måndags cyklade till jobbet låg det en död hare på cykelbanan. Dagen blev ändå en höjdare. Och nu är det onsdag. Veckan går.

Potatisar, poliser

Jag skulle skala potatis och hade egentligen tänkt lyssna på sena Ekot men istället lyckades jag ratta in en arabisk radiokanal. Jag förstår ingenting av det språket men det var rogivande att lyssna på de främmande orden, som kom emot mig i takt med att potatisskalen föll ner i diskbänken. När en svensk röst med upprörd stämma berättade om någonting i Rosengård anade jag ugglor i mossen.

I den italienska filmen Den röda öknen har en kvinna, spelad av Monica Vitti, psykiska problem och svårt att förstå sin omgivning. För att accentuera hennes främlingskap är halva filmen fotograferad med oskärpa. Det vackra stycket celluloid frestar på, vill jag minnas. Många av Michelangelo Antonionis filmer gör det. Tanke och känsla brottas med varandra. Så ock i Rosengård, i varje fall hos polistrion som sökte sig dit. Internutbildning måste till. Annars är det polis, polis, potatisgris som gäller.

Grabben och jag fixade med pärorna. Han mosade, jag hällde i mjölk, vi kryddade båda två.