Bilder att döda

Häromdagen på bussen snackar och skrattar tre amerikaner, alla runt 20-25, säkert studenter, om ditten och datten, livet och klivet. En av dem berättar att hon drömde att hon var förälskad i en affisch. Vad planschen föreställde kom hon inte ihåg, men känslorna var starka och vid ett tillfälle tog hon en kniv och högg sönder motivet på det glänsande pappret.

Jag gillar sådana historier, egentligen långt tidigare än jag började läsa Sam Shephards pjäser, och kan sällan hålla tyst. Inte nu heller.

Ibland är det bra att döda, föreslår jag. Bilden av någonting – eller bilden av någon, blir min fortsättning, som tas emot med muntra tillrop av sällskapet.

Symboler står ofta för någonting annat än vad de är. Därför var det viktigt att den svenska riksdagen gick i amerikanska, tyska, italienska med fleras fotspår – och erkände folkmordet på armenierna. Den kollektiva skuld, som dagens Turkiet ärvt efter det ottomanska riket, måste man ta itu med. Annars ackumuleras föreställningarna om vilken part, armenisk eller ottomansk och så vidare, som led mest, och det leder till olösliga konflikter, där högst ljudande röst utropar sig till vinnare.

På bussen hinner jag inte säga så mycket mer, för jag ska gå av. Egentligen skulle jag velat fortsätta diskutera drömmar och verkligheter, men vissa resor har sina speciella hållplatser. Svensk riksdag har klivit av, satt ner foten och hjälpt till att döda en myt. Gott.

Öppna och huggna bilder

Bilden av mig och din bild av mig skiljer sig ibland åt. Ja blir nej blir kanske.

Vissa bilder är huggna i sten. Den turkiska staten vägrar fortfarande att erkänna det ottomanska väldets folkmord på armenierna 1915. Men. Ett upprop och en ursäkt har publicerats på nätet av 200 författare, konstnärer och andra intellektuella. Vilket mod de visar.

Andra bilder är öppna som stjärnhimlen, gåtfulla och självklara på samma gång. Den franska dramat ”Mellan väggarna”, som har premiär i morgon, följer en lärare och niondeklassarna han undervisar. Filmen är som en knuten näven som klämmer åt hårt, stenhårt. Den väcker tankar om pedagogiska tillkortakommanden och verbala övergrepp. Den visar hur svåröverskådliga och svårförståeliga grupprocesser kan vara. Den alstrar också frustrationer hos mig som tittare över att huvudpersonerna ständigt går på pumpen och inte ser andras bästa utan istället sina egna behov i undervisandets tjänst. Laurent Cantets film blir bara bättre ju mer jag tänker på den. Den är ett embryo, som växer ju mer uppmärksamhet den får.

Och så var det då jag. Bilden av mig kan se ut så här.