Ruta 15

De båda journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye firar jul och nog även nyår i etiopiskt fängelse. Det trodde jag inte efter rapporteringen från rättegången när de la fram sitt försvar, och domarna verkade intresserade av att förstå korrespondenters arbetsförhållanden. Men icke.

I stället vanmakt. 

”Det finns ingen logik”, säger Kjell Persson till DN. 

"De har inget bevis och ändå kan de döma dem. Det är otäckt, säger Linnea Schibbye Steiner till P1.

Turkiska myndigheter fortsätter att diskvalificera sig för att ingå i en framtida humanitär division. I dag arresterade man 38 kurdiska journalister – med terroristanklagelser som förevändning, enligt CNN. 

Provocerande

Har haft Marilyn Mansons självbiografi med mig ett tag. Det är en bok det dryper om, mest kroppsvätskor men även en hel del sprit. Boken har titeln ”En väg ut ur helvetet”. Den borde ha fått tillägget ”Med kroppen som insats”.

Till en början är de flesta av bokens typer som skarpt tecknade seriefigurer med många finnar, kraftiga stånd och skit lite överallt. Sedan blir karaktärerna verkliga. Efter hundra sidor pumpas tragiken över oss. Det är magstarkt och äckligt på sina håll men framför allt är det djup och mörk vardag, där hopplösheten finner tröst i misär samt ett och annat begär. Halvvägs in i boken funderar jag över om jag ska utsätta mig för den här sortens ironi. Varför måste självstympning och andra självförbrännande akter göra high five med varandra?

Vad jag sedermera förstår handlar bandet och dess uttryck mycket om Brian Warner och hans satir över det västerländska konsumtionssamhället. Det låter lite torrt att skriva på det sättet, men akademin hjälper att synliggöra. Själva bandet och fronten Brian har svårt att låta bli droger och annat och framstår som ett stående(!) skämt över kritiken de framför. I infernot de kartlägger hamnar de själva i epicentrum. Jag tror inte att någon på någon boksida spelar rysk roulette, men jag kan ha missat något. Vad gäller musiken har jag ännu inte börjat lyssna på den. Allt har sin tid.

Eller ska allt verkligen ta sin tid? Det går till provocerande överdrifter att Turkiet vägrar hårdnackat att erkänna folkmorden för knappt hundra år sedan. En del av svensk media viker ner sig eller hur ska jag annars tolka följande utgång (i gårdagens DN, ännu inte på nätet) på frågan till den turkiska ambassadören i Stockholm om det finns möjlighet att det turkiska parlamentet kommer att be om ursäkt för massakern 1915:

”Om det fanns bevis kunde ni ställa den frågan till mig,säger den turkiska ambassadören.”

Att ingen följdfråga publiceras – har den ens ställts?! – provocerar. Inte minst därför att all världens historiker, ja, bortsett från en del turkiska plus deras eventuella anförvanter, levererar fakta. Här en annan utgång från en annan dagstidning, SvD, förvisso inte levererad av en objektiv reporter, däremot av en objektiv historiker:

”Bevisen är överväldigande. Det armeniska folkmordet var utan tvekan ett folkmord. Att påstå något annat är att ljuga.”

Glad Påsk vill jag säga utan att tänka på de provocerande följderna mitt uttalande visar acceptans för. Religionen är ett opium som ska intagas med försiktighet. Liksom andra sorters gotter.

Bilder att döda

Häromdagen på bussen snackar och skrattar tre amerikaner, alla runt 20-25, säkert studenter, om ditten och datten, livet och klivet. En av dem berättar att hon drömde att hon var förälskad i en affisch. Vad planschen föreställde kom hon inte ihåg, men känslorna var starka och vid ett tillfälle tog hon en kniv och högg sönder motivet på det glänsande pappret.

Jag gillar sådana historier, egentligen långt tidigare än jag började läsa Sam Shephards pjäser, och kan sällan hålla tyst. Inte nu heller.

Ibland är det bra att döda, föreslår jag. Bilden av någonting – eller bilden av någon, blir min fortsättning, som tas emot med muntra tillrop av sällskapet.

Symboler står ofta för någonting annat än vad de är. Därför var det viktigt att den svenska riksdagen gick i amerikanska, tyska, italienska med fleras fotspår – och erkände folkmordet på armenierna. Den kollektiva skuld, som dagens Turkiet ärvt efter det ottomanska riket, måste man ta itu med. Annars ackumuleras föreställningarna om vilken part, armenisk eller ottomansk och så vidare, som led mest, och det leder till olösliga konflikter, där högst ljudande röst utropar sig till vinnare.

På bussen hinner jag inte säga så mycket mer, för jag ska gå av. Egentligen skulle jag velat fortsätta diskutera drömmar och verkligheter, men vissa resor har sina speciella hållplatser. Svensk riksdag har klivit av, satt ner foten och hjälpt till att döda en myt. Gott.

Öppna och huggna bilder

Bilden av mig och din bild av mig skiljer sig ibland åt. Ja blir nej blir kanske.

Vissa bilder är huggna i sten. Den turkiska staten vägrar fortfarande att erkänna det ottomanska väldets folkmord på armenierna 1915. Men. Ett upprop och en ursäkt har publicerats på nätet av 200 författare, konstnärer och andra intellektuella. Vilket mod de visar.

Andra bilder är öppna som stjärnhimlen, gåtfulla och självklara på samma gång. Den franska dramat ”Mellan väggarna”, som har premiär i morgon, följer en lärare och niondeklassarna han undervisar. Filmen är som en knuten näven som klämmer åt hårt, stenhårt. Den väcker tankar om pedagogiska tillkortakommanden och verbala övergrepp. Den visar hur svåröverskådliga och svårförståeliga grupprocesser kan vara. Den alstrar också frustrationer hos mig som tittare över att huvudpersonerna ständigt går på pumpen och inte ser andras bästa utan istället sina egna behov i undervisandets tjänst. Laurent Cantets film blir bara bättre ju mer jag tänker på den. Den är ett embryo, som växer ju mer uppmärksamhet den får.

Och så var det då jag. Bilden av mig kan se ut så här.

Förlösande, förvirrande

Jag såg ”Little miss Sunshine”, en amerikansk komedi från förrfjol, i söndags och jag har inte gapskrattat så sedan jag såg bröderna Marx filmer för första gången. Jag vet inte varför den var så skojig, men en massa scener var så där förlösande och pinsamma, som de väl bara kan vara och bli vid middagsbordet, i minibussen och på snabbmatsstället.

”Det man behöver fatta är att det inte är någonting att förstå.” Det förvirrade påståendet sa en bekant om den brittiska filmen ”Tecknarens kontrakt”, och jag svalde orden med hull och hår, men så hade jag ännu inte börjat intressera mig för sanningens relativitet och konstens möjligheter och begränsningar. Att Peter Greenaway kan få oss att frysa hör faktiskt inte till saken. Inte här. Däremot erkänner jag att min klädsel bestod av svarta byxor och dito färgad kavaj.

Vem som är skyldig till attentaten i Istanbul är än så långe okänt. Kanske PKK, som de flesta nyhetsbyråerna rapporterar, eventuellt den turkiska staten själv, som DN antyder. Vilken sida gärningsmännen än bekänner sig till är det svårt att fatta det ofattbara. Kalla mig naiv, men vi lever ju ändå i någon form av upplyst tillvaro, men någon hjälp att förstå får jag inte när så många mediala floder härstammar från samma källa. Det förvirrar men är något att försöka förstå.

Sparka spring

Härom dagen hejade jag på Turkiet när de sparkade och sprang mot Schweiz. Grabben var lite förvånad över det, eftersom han ”avskyr” - så mycket han som grabb nu kan avsky något - det turkiska, av den enkla anledningen att grabbens pappa är från Kurdistan och militärerna som tar order från Ankara gör titt som tätt räder i området där grabbens pappa växte upp.

Jag försökte förklara att det här med idrott och politik inte behöver höra ihop. Jag märkte att jag svävade på målet, för innerst inne tycker jag att schweizarna de har sin choklad, sin knivar och banker, medan turkarna inte alltid har det lätt i landet och så har de problem med att upprätthålla demokratin. Det framgick med all oönskvärd tydlighet den 1 maj, då polisen prov allt annat än hur en slipsten ska dras. Här är några bilder från den dagen.






Även om bollen så klart är rund, får sparka spring en annorlunda innebörd här.

Förnekandets lovsånger

Ibland tycker jag att Turkiet är en knäpp gök, som sjunger falskt från såväl minareter som ångbad. Nu överdriver jag en hel del men den turkiska staten är en konstig organism som envist och hårdnackat sjunger förnekandets lovsånger. I första hand tänker jag på det osmanska väldets övergrepp under 1910- och 1920-talen mot framför allt armenier men också kurder, greker och assyrier. I andra hand tänker jag på den hårt skurna yttrandefriheten i landet. Enligt veckans DN (TT och Reuters) ska den omstridda paragraf 301 få en ny refräng. Staten ska inte så lätt som tidigare kunna väcka åtal mot personer, som ”förolämpat den turkiska identiteten”.

Kanske är det en början för att staten Turkiet ska stampa takten aningen ångerfullt över forna tiders förseelser. För utan botgöring kommer de snart 100 år gamla övergreppen att skugga allt vad man företar sig. Allt.

Fråga vilken människa som helst om det hur länge som helst går att hålla dörren till uret stängd. Klockan tickar med andra ord, och göken kan ju inte bara sluta sjunga, för att uttrycka sig med näbbar och klor. Hur kul är det på en skala – i såväl dur som i moll!

För övrigt undrar jag om tragiken i Österrike är regisserad av Guds grumligt goda hand. Minns österrikiska statens och folkets nazistvänliga välkomnande 1938. Minns Kurt Waldheims famösa karriär som politiker, förbundspresident och till och med FN:s generalsekreterare. Är liken i garderoben en nationell angelägenhet? Eller snarare en internationell business?