Provocerande

Har haft Marilyn Mansons självbiografi med mig ett tag. Det är en bok det dryper om, mest kroppsvätskor men även en hel del sprit. Boken har titeln ”En väg ut ur helvetet”. Den borde ha fått tillägget ”Med kroppen som insats”.

Till en början är de flesta av bokens typer som skarpt tecknade seriefigurer med många finnar, kraftiga stånd och skit lite överallt. Sedan blir karaktärerna verkliga. Efter hundra sidor pumpas tragiken över oss. Det är magstarkt och äckligt på sina håll men framför allt är det djup och mörk vardag, där hopplösheten finner tröst i misär samt ett och annat begär. Halvvägs in i boken funderar jag över om jag ska utsätta mig för den här sortens ironi. Varför måste självstympning och andra självförbrännande akter göra high five med varandra?

Vad jag sedermera förstår handlar bandet och dess uttryck mycket om Brian Warner och hans satir över det västerländska konsumtionssamhället. Det låter lite torrt att skriva på det sättet, men akademin hjälper att synliggöra. Själva bandet och fronten Brian har svårt att låta bli droger och annat och framstår som ett stående(!) skämt över kritiken de framför. I infernot de kartlägger hamnar de själva i epicentrum. Jag tror inte att någon på någon boksida spelar rysk roulette, men jag kan ha missat något. Vad gäller musiken har jag ännu inte börjat lyssna på den. Allt har sin tid.

Eller ska allt verkligen ta sin tid? Det går till provocerande överdrifter att Turkiet vägrar hårdnackat att erkänna folkmorden för knappt hundra år sedan. En del av svensk media viker ner sig eller hur ska jag annars tolka följande utgång (i gårdagens DN, ännu inte på nätet) på frågan till den turkiska ambassadören i Stockholm om det finns möjlighet att det turkiska parlamentet kommer att be om ursäkt för massakern 1915:

”Om det fanns bevis kunde ni ställa den frågan till mig,säger den turkiska ambassadören.”

Att ingen följdfråga publiceras – har den ens ställts?! – provocerar. Inte minst därför att all världens historiker, ja, bortsett från en del turkiska plus deras eventuella anförvanter, levererar fakta. Här en annan utgång från en annan dagstidning, SvD, förvisso inte levererad av en objektiv reporter, däremot av en objektiv historiker:

”Bevisen är överväldigande. Det armeniska folkmordet var utan tvekan ett folkmord. Att påstå något annat är att ljuga.”

Glad Påsk vill jag säga utan att tänka på de provocerande följderna mitt uttalande visar acceptans för. Religionen är ett opium som ska intagas med försiktighet. Liksom andra sorters gotter.

Bilder att döda

Häromdagen på bussen snackar och skrattar tre amerikaner, alla runt 20-25, säkert studenter, om ditten och datten, livet och klivet. En av dem berättar att hon drömde att hon var förälskad i en affisch. Vad planschen föreställde kom hon inte ihåg, men känslorna var starka och vid ett tillfälle tog hon en kniv och högg sönder motivet på det glänsande pappret.

Jag gillar sådana historier, egentligen långt tidigare än jag började läsa Sam Shephards pjäser, och kan sällan hålla tyst. Inte nu heller.

Ibland är det bra att döda, föreslår jag. Bilden av någonting – eller bilden av någon, blir min fortsättning, som tas emot med muntra tillrop av sällskapet.

Symboler står ofta för någonting annat än vad de är. Därför var det viktigt att den svenska riksdagen gick i amerikanska, tyska, italienska med fleras fotspår – och erkände folkmordet på armenierna. Den kollektiva skuld, som dagens Turkiet ärvt efter det ottomanska riket, måste man ta itu med. Annars ackumuleras föreställningarna om vilken part, armenisk eller ottomansk och så vidare, som led mest, och det leder till olösliga konflikter, där högst ljudande röst utropar sig till vinnare.

På bussen hinner jag inte säga så mycket mer, för jag ska gå av. Egentligen skulle jag velat fortsätta diskutera drömmar och verkligheter, men vissa resor har sina speciella hållplatser. Svensk riksdag har klivit av, satt ner foten och hjälpt till att döda en myt. Gott.

Gravar i Najaf

Vad händer?
Det vanliga.
Som?
Ingenting särskilt.
Så du säger det.
Ja.
Samma sak här.
Vad då?
Det vanliga, det särskilda.
Ja.
Precis.
Vad menar du?
Inget.
Har det hänt något?
Varför frågar du?
Jag undrar!
Jag vet inte.
Vill du inte berätta?
Har jag sagt det?
Men säg, då.
Vad?
Det du tänker på.
Vad är det.
Minns du inte?
Gör du?
Ja.
Berätta.
Inte ska väl jag.
Säg vad du vill.
De har funnit nya massgravar i Irak.
Va!?
Jo.
Nya?
Ja. Tre stycken. Hundratals döda.
Var?
En av dem var i Najaf. Nu är de förtinio till antalet.
Förtinio?
Ja. Så många massgravar har påträffats i den provinsen.
I Najaf?
Ja.
Sedan när?
Jag är osäker. Möjligtvis sedan 2003.
Du vet inte säkert?
Nej.
Kurder?
De döda?
Mmm.
Ja, de mördade antas vara kurder.
Det är för jävligt.
Minst sagt.
Bra att du tog upp det.
Så du säger det.
Ja.
Det finns mer att berätta.
Det är bra.
Och hemskt.
Vidrigt.
Sådant är det.
Det behöver inte vara så.
Men så är det.
Imorgon är en ny vecka.
Det är det.
Ha det så bra.
Detsamma.

Fjutt och tugg

Livet går att ta med en klackspark fast man skjuter tåfjuttar.

Det är väl ganska självklart men ibland är det nödvändigt att klargöra det uppenbara.

Igår var jag på en folkmordskonferens och det var fullt så tungt som det låter men det fanns även plats för ironier av olika slag. Jag lyssnade på tre föredrag. Det var ett för mycket. Under det sista anförandet lät engelskan som tuggummi och fastän jag försökte lyssna i takt på tugget blev mitt medvetande en deg som bara jäste och jäste. Men, men, även de passningarna gick i mål.

Öppna och huggna bilder

Bilden av mig och din bild av mig skiljer sig ibland åt. Ja blir nej blir kanske.

Vissa bilder är huggna i sten. Den turkiska staten vägrar fortfarande att erkänna det ottomanska väldets folkmord på armenierna 1915. Men. Ett upprop och en ursäkt har publicerats på nätet av 200 författare, konstnärer och andra intellektuella. Vilket mod de visar.

Andra bilder är öppna som stjärnhimlen, gåtfulla och självklara på samma gång. Den franska dramat ”Mellan väggarna”, som har premiär i morgon, följer en lärare och niondeklassarna han undervisar. Filmen är som en knuten näven som klämmer åt hårt, stenhårt. Den väcker tankar om pedagogiska tillkortakommanden och verbala övergrepp. Den visar hur svåröverskådliga och svårförståeliga grupprocesser kan vara. Den alstrar också frustrationer hos mig som tittare över att huvudpersonerna ständigt går på pumpen och inte ser andras bästa utan istället sina egna behov i undervisandets tjänst. Laurent Cantets film blir bara bättre ju mer jag tänker på den. Den är ett embryo, som växer ju mer uppmärksamhet den får.

Och så var det då jag. Bilden av mig kan se ut så här.