Ruta 18

Allt du önskar, radions julkalender, är en av årets kulturella höjdpunkter. Den tar slut i dag men jag har ännu inte hunnit dit utan har fyra poddade avsnitt kvar att gotta mig med. Ett uppror stundar och vad som ska hända är ohyggligt spännande. Jag hoppas att huvudpersonen Elvira hittar sin mamma, som är ute på jobbsökarturne - väl? Och vart har alla människor försvunnit? Samma fråga kan ställas om blommorna. Har de  vissnat eller bränts upp?

Sara Kadefors har både kalenderskrivit och regisserat. Jag började förresten läsa hennes roman Borta bäst när jag tidigare i höstas åkte till Grekland. Jag blev såld från första sidan. Tyvärr glömde jag boken på planet och jag sörjde en stund. Sedan tyckte jag att min glömska passade, för nu skulle någon annan få glädje av att läsa om kärnfulla människor i marginalen och som som halvt om halvt lever i något slags skuggsida. En annan dag tar jag mig till bibblan och lånar boken.

Inga rörliga bilder i dag, däremot första avsnittet av Allt du önskar. En vecka kvar till nyårsafton. God jul.

Orsak, verkan, hopp

Vi lever i en tid där vi tycker att vi har det så bra, att det inte gör någonting om de ekonomiska klyftorna blir större. Vi inbillar oss till och med att de professionella eller i varje fall ideella morötterna behövs för att om vi (och i än högre grad våra kollegor eller grannar) ska veta vår (sin) plats. Det råder en svensk eufori över att El Niño aldrig ska hitta hit och att Pigs i Europa är avskuret från vårt land och på våra breddgrader lika verkligt som Pigs in space med Muppet show en gång var.

Därför är det intressant att läsa Isobel Hadley-Kamptz kolumn om sina känslor och tårar inför Winter´s bone. Tro mig, såväl empatin som ögonvätskorna går att ta på allvar inför förra årets bästa film, prisbelönad både i Sundance och Stockholm.

Men går det verkligen bortse från orsakerna, hur fattigdom och white trash uppstår, vilka politiska och samhälleliga misslyckanden som bildat grund och till och med banat väg. Att enbart se mammans sinnessjukdom och pappans knarkproduktion som isolerade faktorer till att familjen hamnat på bar backe går inte. Att filmen berättar fenomenologiskt hör ju till mediets natur; a story is to be told. Att se filmens berättelse som en del av samhället går inte att bortse från. Och etter värre, i fallet Winter's bone, den förskönar verkligheten – enligt regissören Debra Granik, som intervjuas i DN.

En flicka kom fram till mig efteråt och sade hon kände igen sig totalt och att hon tyckte om filmen men att jag har hade skildrat ”hennes” värld alldeles för ljus. Din film är som en saga sade hon, och det var väldigt starkt. Det hon kom ifrån var verkligen hopplöst men som person var hon lika hopfull som Ree (filmens huvudkaraktär, min anm).

Suck så sorgligt.

Jag tog mig förresten för att se Down to the bone, en annan misär-knark-livet rinner genom fingrarna-film av Debra Granik. Den filmen gnager lika mycket som Winter's bone men på ett mer ödesmättat sätt. Tänk dig mamman från den senare filmen, så är det här hennes uppväxt – eller kanske hellre hennes upplevelse av sin barndom. Det är dystert, det förebådar.

Men visst är det fantastiskt att det som händer i norra Afrika och kanske inom kort även i Mellanöstern faktiskt sker. Min fru och jag har på radion och tittar på nätet och tänker på alla inblandade. Grabben är såklart också med.

De senaste veckorna har jag haft svårt att ta mig hit och de närmaste månaderna blir det samma visa. Jag hinner inte med allt. Ha det gott.

Frukter

Jag har haft ett längre uppehåll med att påpeka för ungdomar, medelålders män i snickarbyxor alternativt kostymer samt för andra aktuella att det inte är okej att sätta fötter beklädda med skor på sätena i tunnelbanan. Varför jag tog en paus? Jo, jag tröttnade på det expanderade otyget och tänkte att om jag blundar så varken ser eller vet jag. Sedan i går är jag tillbaka på banan och inne i tunneln. Två killar tonåriga killar fick höra en kort men i mitt tycke kärnfull berättelse om hur lätt men onödigt det är att bli skitig i baken på grund av andras oaktsamhet. Det gjorde susen. Men jag borde stannat kvar i vagnen och pratat med pojkarna, eftersom en av dem sa följande i sin mobiltelefon:

Nä, vi åkte, eftersom det inte blev något bråk.

Den varningsklockan borde jag lystrat till. Men då hade jag redan bestämt mig för att kliva av.

Lite tidigare lyssnade jag på ett radioporträtt om Yvonne Lombard, hon med den porlande rösten som kan låta både som ett sommarregn och som en underjordisk flod. Lyssna på det du också och förvånas över nojor, val och prestationer.

Jag avslutar varje dag med en chokladbit i sängen. Jag kan inte somna annars.

Det säger Lombard i början av programmet. Resten av reportaget knaprade jag gladeligen i mig.

Det känns som om jag hela förra året ägnade jag mig åt att ta sats. Det är bara att hålla i, käka choklad, snacka på och titta vidare. I kväll gillade jag verkligen att laga middag samtidigt som jag spänt tittade på hur Mattias Hargins tider höll ända till en pallplats.

Mun, öga. öra

Mörkret faller och det händer en massa jävelskap runt om i världen. Därför vill jag berätta om vilken uppenbarelse det för några veckor sedan var att smula ner fetaost i potatis- och purjolökssoppan. Osten skar och rundade samtidigt som den spetsade till och fick min tunga att utveckla spröt.

I sammanhanget är jag tvungen att nämna C, som är en riktig gottegris. Som sådan har han sina preferenser. Därför var det med stort intresse helgens middagssällskap följde hans hand som transporterade en kub Rocky road mot munnen. Pralinen, den oförbehållsamt onyttiga, åkte raka vägen in varpå C blundade, la huvudet på sned. En stund senare slog upp han ögonlocken. Han lät den rika mängden ögonvätska vara.

Vardagen är inte bara mat och prat utan också lyssnande. Jag hade turen att välja önskedokumentären Det skulle handla om meningen med livet. Den har en trevlig rytm och överraskar med sina utvikningar. Nav i journalisten Anna Hammaréns berättelse är den då 90-åriga Elisabeth Ralf, vars erfarenheter om svenskt och tyskt, frigörelse och förförelse, Televerket och dockskåpsattribut fogas samman på ett begeistrat sätt. En replik glömmer jag inte:

När han försökte strypa mig avbröt jag förhållandet.

Här kan du lära om både programmet och Elisabeth Ralf.

Kallt, Capri

De senaste dagarna skiner solen ihärdigt. Ändå är det kallare än väntat och jag kränger på mig en tröja. Men det borde vara varmare. Det är ungefär som med Robin Söderling och hans matcher mot Roger Federer. Tills i dag fanns bara en vinnare. Nu är de två.

Jag lyssnade på en fin kulturdokumentär om den italienske författande mångsysslaren Curzio Malaparte och hans hus på Capri, som lär ha varit en avbild av honom själv. Programmakaren Andreas Kassel, en journalistisk mångsysslare, berättar om ögonblick från då och nu på ett trollbindande sätt. Emellanåt blir den hypnotiska essän mig övermäktig. Jag stannar upp och skriver ner för att bilderna är så starka.

På väg till Capri säger Kassel följande, och jag kan ana både oro och glädje bland stavelserna:

”Jag tar med mig en porträttlins till Capri med en brännvidd på 85 mm och en bländare på 1,4 – för det korta skärpedjupets skull. För att kunna fokus exakt där jag vill och inte förlora mig i den alldeles för stora ramen. Arkitektur är, när allt kommer omkring, det oändliga skärpedjupets konst.”

Eller hur?

Demokratiska dunsar

En bra kurs. Smaken av havskräftor sitter kvar. Till och med på fingertopparna.


Morgonen därpå tror jag att dimman är på besök. Sedan fortsätter den fackliga konferensen. Demokratin dunsar ett, två danssteg.


Cha cha cha.

Lyssnar på Biblioteket på tåget på vägen hem. Vilken lust jag får att läsa Herta Müllers berättelser om förövare, offer och förrädare.

I ljuset, i mörkret

Skuggorna bleknar. Vi lever i galans och glittrets tid. I varje fall när tv:n är på och kändisarna rör på läpparna, lemmarna och höfterna. Vintertid avlöser tillställningarna varandra oftare än vanligt. Sport, musik, film ska dras av. Från och med igår är det svängom som gäller. Aftonbladet basunerar ut att Kitty Jutbring grät sedan hon sågats av ”Let’s dance”- juryn. Jag missade den scenen men noterade att Morgan Alling klämde fram glädjetårar efter sin cha cha cha.

Visst tar det på krafterna. Först en presentation, därefter utförande eller i varje fall omnämnande. Du levererar känslor, mål, gärna mening. I historien, hos familjen, för framtiden. Det lyser i mörkret. Du är stjärnan. Galans mittpunkt. Hur lång tid har gått? Spelar roll! Snart är du tillbaka för ytterligare tid. För mer ljus. För ett behagligt mörker.

Jag kom in i en fin radiodokumentär om alkoholism. Den heter ”Våga vara lycklig” och visade sig vara gjord av Leif Stenberg. Tidigare har jag lyssnat på några av hans andra alster. Även de är bra. Riktiga ljus, mörka sådana också.

Kroater och kommentatorer

Nu är jag lite efterklok men redan under matchen mot Österrike anade jag att kroaterna var giftiga. Den bataljen påminde om vilket handbollsmästerskapsmöte som helst: de rödvita blåa gör vad som krävs oavsett motstånd. De vinner. De vinner med uddamålet mot såväl favoriter som blåbär. De blixtrar, de trixar, de agerar lojt.

Följaktligen var segern mot tyskarna given. Emellanåt spelade Modric & co oförskämt avslappnat, som om de var på en träning. Givetvis är det omöjligt att vinna mot ett sådant lag. Att Kroatien kommer att ståta med EM-bucklan är självklart.

Jag följde andra halvlek och min fru refererade vad som hänt i första. Dessutom hade hon knäppt på radion, så vi följde sändningen med Christian Olsson och Pelle Blohm. De båda herrarna refererade och skämtade, analyserade och förde intellektuella resonemang och uttryckte allt det TV4 inte kan, vill eller vågar.

I morse läste vi Johan Cronemans säkra sågning av TV4:s fotbollsreportrar. Vad Croneman inte utvecklade var att den här antiintellektualismen sprider sig av den enkla anledningen att den är billig att göra och att materialet den resulterar i fyller ett syfte: den fyller hål i tidningar, i tidskrifter, i tv, på webben. Överallt finns det akuta behov av information, som helst inte ska kosta någonting. Därför ser vi blahajournalistiken breda ut sig samtidigt som direktörerna, och en och annan redaktör, gnuggar händerna i förtjusning över allt klirr i kassan.

Höj tv-licensavgiften säger jag och garantera mästerskapen i allmänhetens tjänst. Eller höj skatten, så att SVT kan gå i kurs hos radioreportrarna. TV4 är glada ändå, de har ju sina reklaminslag.

Panelsvar

Nätlyssnade i dag på ett ”Barnen”-program från den 24/4 och njöt. En kader ungdomar agerade panel ledda av en vuxen programledare. Andra vuxna ringde eller hade mejlat in frågor, för att få svar på hur livet ter sig när man för inte så länge sedan trodde på tandtroll och sådant groll. Det fascinerande var att frågorna handlade om tandborstning, datoranvändande, läxläsning, ja, alltså förbud, tvång och begränsningar, sådant som stora människor kan vara så duktiga på att krampaktigt hålla fast vid.

Men inte en gång trillade någon av panelmedlemmarna dit för att bekräfta de vuxnas ledande generella frågor, som att om man spelar för mycket datorspel, så leder det väl till att man har svårt att sova, visst gör det?

Jag tror att det unga gänget fick en ”problemfri” fråga: hur känns att vara lycklig? Svaren om värme, pirr och leende sken rakt in i hörlurarna, och det gjorde inget att vårsolen gick i moln.

Lyssna på avsnittet här.

Entré

Jag köpte blommor idag. När floristen satte ihop den praktfulla buketten av ranunkel, gerbera och tulpaner gjorde våren entré.

Tjena, sa jag.
Morsning, fick jag till svars.
Du får gärna stanna, sa jag.
Nja, jag har annat att göra.
Som vad då!?

Som i ett svosch stod bara jag och blommorna kvar. Med känslan av våren bredvid.

I veckan lyssnade jag på en jättebra P1-dokumentär om författaren Åsa Nelvin, som jag aldrig tidigare hade hört talas om. Hon begick självmord 1981 och blev bara 30 år. Producenterna har inte försökt leka detektiver, vilket kanske förklarar att sändningen var så spännande och inspirerande att följa. Gå in här och lyssna.

Programmet inleds med utdrag ur en intervju med Åsa Nelvin.
"Det finns de som påpekar att skrivandet är en kommunikationsstörning", säger hon.

Javisst.

För övrigt har E kryat på sig efter vurpan i backen och grabben har satt ihop sin dator med drivrutiner och allt. Min fru ska representera klubben i en kul sport. Det ser ut att bli en bra helg.

Uppsluppet och annat

Fejar och donar lite och har lyssnat på P1 hela eftermiddagen. Bortsett från nyheterna och ett program om Kirsty McCall är jag osäker om programledarna driver med mig. För några minuter sedan debatterades en staty föreställande Lennart Hyland. Pjäsen av den populäre numera bortgångne programledaren har flyttats och det har orsakat en rad protester. Ett par prominenta chefer på Sveriges Radio fick försvarat flytten. ”Nordegrens bästa” heter programmet. Händer det att radion sänder tabbar? Var det här en sådan? Är det legio att på nyårsafton i radion förmedla en allmän uppsluppen stämning? Eller hör jag det jag vill höra?

Under nästa år vill jag att sommarens bränder i Grekland inte enbart förklaras av klimatförändringarna. (Så var till exempel fallet i en Dagens Nyheter-artikel för några veckor sedan.) Mycket är fortfarande oklart kring katastrofen, vilka människor som direkt bidrog till den och vilka deras motiv var. Jag hoppas dunklet skingras och att de ansvariga ställs inför rätta.

När jag tänder ljus i kväll tänker jag på befolkningen i Kenya. Måtte situationen efter valet inte urarta ytterligare.

Under året har jag blandat högt med lågt. Bland alla rökare i krysset och allt utspillt bläck vill jag nämna en kulinarisk höjdare: grönsaker i ugnen, så enkelt men så fantastiskt gott.

För övrigt gillade jag Lennart Hyland och hans hörna när det begav sig. Men Carl-Gustaf Lindstedt som gubben i lådan var min absoluta favorit.