Ruta 12

Jag såg följande rubrik på nätet: ”Jag lever i en bil. Jag äter vad jag hittar, jag söker efter anslag.”

Att få ihop plus och minus är en konst. En del bankkoncerner är duktiga på att räkna, samtidigt som de inkasserar stöd från sina kunder i form av statliga garantier.

Utifrån den årliga, enorma summan 30 miljarder, som svenska storbanker tack vare ränterabatter tjänade i snitt åren 2002-10 (enligt DN i går, ännu inte på nätet), infinner sig två frågor: Vad är konsekvensen av summan och hur investeras den? Vad kunde den summan använts till i stället?

Man kan också uttrycka sig så här: ”The banks and the rating agencies have become the dictators of the West.” 

Granar och fabriker

Min mormor hörde till den sorten som inte var så pigg på att berätta om sig själv och det förflutna. Hellre blickade hon mot framtiden och pratade om när vi nästa gång skulle ses och vad jag då önskade mig till lunch eller middag. Men en sak hade hon klart för sig, och det var frågan om rätt och fel. Den kunde hon formulera.

Jag ville ta del av hennes barndom men hon skruvade på sig och teg. När jag frågade hur hon, hennes sju syskon och föräldrarna firade jul var hon först tyst. Sedan sa hon:

Vi var fattiga. Det var inget roligt. Far fick stjäla en gran. Det var fel.

Jag tänker på den slutledningen när jag läser Richard Swartz kolumn om ansvar utifrån den svenska drottningens uttalanden om sin far, och att hon inte ens i dag kan reflektera över att denne under nazismen köpte en fabrik, som tidigare haft judiska ägare, för en spottstyver, och att köpehandlingen då som nu är moraliskt förkastlig. Jag pratade aldrig med mormor om saken - hon dog för många år sedan och var för övrigt rojalist - men jag tror säkert att hon skulle insett den ryggradslösa hållningen hos både drottningen och hennes far.

Och historien går igen. Än i dag norpas granar när det lackar mot jul. En av fem har snattats, uppger skogssverige.se. Likadant var det i fjol. Var i världen fabriksstölder fortfarande pågår kan man fundera över.