Utflykt

Grabben, min fru och jag åkte med klinker ock kakel till landet, som håller på att renoveras. På vägen köpte vi golv. Väl framme träffade vi hantverkarna, som är duktiga och än så länge ska ha heder för sitt arbete. Sedan fikade vi. Och efter det hoppade vi i sjön. Det var aningen kallt, men så var det bara mitt andra dopp i år.

På hemvägen somnade grabben, och min fru och jag doade till Marvin Gaye, James Brown och några till. Efter att jag för första gången lyckats backa med ett släp köpte vi thai. Maten smakade inte så värst, men med Oppigårds Summer Ale blev det en höjdarmåltid. (Grabben drack läsk.) Sedan tog det inte många minuter innan mina ögonlock släppte kontrollen.

Jag vaknade lagom till att på tv se Kenenisa Bekele leka sig till vinst i femtusenmetersloppet i Rom. I samma tävling smällde Tyson Gay till med 9,77 på hundra meter. Snart vankas jordgubbar.

Au pair

Jaha, nu börjar jag sova kasst, tänkte jag vid tresnåret. Det var tredje natten av fyra som systemet knirrade.

Pigg som en lärka vaggade jag mig till sömns med zapp och ”Son of a gunfighter” på TCM. Framemot fem slocknade jag till pangpang och gnägg och drömde om mord och poesi och var helt enkelt riktigt jävla arg i drömmen, vilket såklart bottnar i mina känslor i verkligheten. Min dag däremot blev riktigt bra.

Jag jobbade igår för att kunna vara hemma imorgon. Jag ska vara au pair till hantverkarna, som röjer i vårt badrum. Idag daddades dem av min fru, som försökte lära dem att räkna. Det gick inget vidare. Det blev fel, fel, fel.

God natt.

K, du och jag

Vårt badrum renoveras. Någon timme efter lunch ringer K, som ska montera inredningen. Han skriker och tuggar nog lite fradga.

Den här hängegrejen till vänster bak på handfatet har lossnat, säger han. Jag skulle skruva, men det gick inte och då tog jag i. Den gick av.

Jag blir givetvis fly förbannad men får napp på buddisten inom mig. Jag kramar luren hårt.

Vad ska vi göra, frågar jag med len stämma.

Vi måste ha den där grejen, skriker K. Jag vet inte vad den heter, fortsätter han samtidigt som rösten brister, som om vuxne K vore i målbrottet.

Jag bestämmer att jag ska försöka lokalisera det där som är sönder. Efter några om och men ringer jag upp firman min fru och jag köpte det där av. Men säljaren som sålde allt det där till oss är upptagen och ber att få återkomma.

Jag återgår till mina jobbsysslor och hinner avverka fem minuter. Då ringer telefonen. Det är K.

Jag har fixat det, ropar han. Jag blev så jävla förbannad att jag tog isär skiten. Nu funkar det!

Du ska få en guldstjärna, säger jag och känner hur det rycker i både läppen och ögonbrynen.

För en kort stund sedan kom jag hem. Så värst mycket är inte gjort i badrummet. Men det är ju inte där saker och ting händer. Själv tycker jag mig vara i händelsernas centrum efter ett besök på Cykloteket - med stort benäget tipstack till Sånger från nedre botten.

Från och med i dag säger jag du och jag, Nishki 601.

På torsdag trampar jag mina första meter.

Marek, badrummet, såpan

Jag frågade Marek hur det står till med jobb. Jodå, papperna är i ordning och han har tio siffror, som bildar hans unika kombination. Han funderar att flytta hit men byter nog arbetsgivare. Han har inte fått lön på två månader.

Sånt händer i Polen men inte i Sverige, säger han och tillägger: Jo, det kan hända i Sverige med en polsk chef. Men inte med en svensk.

Det finns alltid undantag som mer än bekräftar reglerna. Att vara mobil arbetskraft har sina nackdelar.

Entreprenören som ansvarar för att vårt badrum renoveras har problem. I morse ringde han en god stund innan klockan ens hunnit slå sju gånger. Vad han hade att säga? Ingenting särskilt annat än att han ville uttrycka sin ångest.

Jag vet inte om jag orkar mer, sa han.

Min fru, grabben och jag har med andra ord hamnat i en såpa. Å andra sidan sett är det väl just i ett badrum en sådan intrig ska utspelas i.

Om fortsättning följer? Jodå, det rullar på. I all evinnerlighet.

It´s a wonderful world

Nja, jag vet inte riktigt. Jag såg Ken Loachs svinbra drama It’s a free world om hur människor utnyttjas på sina krafter och hur pengar (speciellt dessa äckliga euro) gror girigburkar som är så pantade att de inte går att återvinna.

Lite vill ha något. Mycket vill ha mer. Påminn mig om att jag ska fråga Marek och Dariusz under vilka villkor de jobbar. De trivs att komma hit och dit. De får bättre betalt här och där än i Wroclaw eller Gdansk. De jobbar definitivt billigare. Ibland mycket bättre. Idag hörde jag talas om följande åsikt från en svensk kvinna, som tröttnat på mycket snack lite verkstad-mentaliteten: ”Jag har fördomar mot hantverkare och det är att jag aldrig anlitar svenskar.”

Tro mig. Det är en fantastisk film Loach gjort baserad på ett lika strålande manus av Paul Laverty (jo, det var han som också skrev The wind that shakes the barley & Sweet sixteen), vars karaktärer är tecknade med både ego och empati. Sensmoralen är tydlig: det går åt helvete utan moral. Frågan är om Marek och Dariusz får jobb här eller där då.