Ruta 17

Julen i all ära, men ibland blir det för mycket. Alldeles för mycket.

Björkbo

Min fru och jag fortsätter och leta efter ett nytt landet.

När löven fallit ser man plötsligt alla hus, sa min fru och tittade ut från bilen på motorvägen på åkern.

Där mitt på fältet hade en motorbåt dockat och däckat.

Samhället Heby innehöll både det bekanta och främmande. Jag åt pizza Saloniki (vad annars?), min fru mumsade en falafel med bröd och stark sås.

Vi hittade inget nytt bo men blev lite säkrare på vad vi letar efter. Det måste vara nära några av Västmanlands björkar.

Klockan tre

Vissa saker vill du se så fort du får höra talas om dem. Utfodringen av min stads fåglar vid en av sjöarna är en sådan händelse. Jag tar mig dit med vetskapen om att mumset går av stapeln klockan tre varje dag. Kanske inte sakta men väl mycket säkert har Pavlovs mekanismer planterats hos änder och svanar. De cirkulerar och guppar runt en silo. Några vaggar. Det är ett tjatter av förväntan i luften.

Klockan tre ljuder en siren med en kort, nästan snärtig signal. Vingar bres ut, det flaxas och kraxas. En och annan häger ansluter sig – de är väl sena av naturen eller så skippar de kombinationen av beting och beteenden. Samtidigt som det snärtiga anropet larmar till käk tänds en lampa på silon, som öppnas. Ut väller allsköns fröer. Det regnar godbitar och snön faller. Näbbarna och struparna jobbar. Kraset låter. Jag ser, jag hör.

Jag går hem och värmer glögg. Det är julafton.

Mun, öga. öra

Mörkret faller och det händer en massa jävelskap runt om i världen. Därför vill jag berätta om vilken uppenbarelse det för några veckor sedan var att smula ner fetaost i potatis- och purjolökssoppan. Osten skar och rundade samtidigt som den spetsade till och fick min tunga att utveckla spröt.

I sammanhanget är jag tvungen att nämna C, som är en riktig gottegris. Som sådan har han sina preferenser. Därför var det med stort intresse helgens middagssällskap följde hans hand som transporterade en kub Rocky road mot munnen. Pralinen, den oförbehållsamt onyttiga, åkte raka vägen in varpå C blundade, la huvudet på sned. En stund senare slog upp han ögonlocken. Han lät den rika mängden ögonvätska vara.

Vardagen är inte bara mat och prat utan också lyssnande. Jag hade turen att välja önskedokumentären Det skulle handla om meningen med livet. Den har en trevlig rytm och överraskar med sina utvikningar. Nav i journalisten Anna Hammaréns berättelse är den då 90-åriga Elisabeth Ralf, vars erfarenheter om svenskt och tyskt, frigörelse och förförelse, Televerket och dockskåpsattribut fogas samman på ett begeistrat sätt. En replik glömmer jag inte:

När han försökte strypa mig avbröt jag förhållandet.

Här kan du lära om både programmet och Elisabeth Ralf.

Moules frites

Sedan en tid tillbaka tänker jag på Stig Dagermans reportagebok ”Tysk höst” varje gång jag käkar potatis. Det spelar ingen roll om kartofflerna är i klyft- eller hasselbacksform, skivade eller rivna, som kaka eller gratäng. Kvinnan står där. Hon i ”Retur Hamburg”. Hon som åkt från Hamburg med fyra tomma potatissäckar, tiggt från bönderna, fyllt säckarna med följden att hon omöjligt kunde få plats på alla de överfulla tåg som forsar mellan ruinerna. Hon står på perrongen. Hon väntar på ett tomt tåg som aldrig kommer.

Vi samlades några stycken och käkade påmmes frittes, som det uttalades ganska långt upp i min ungdom. Till dem sörplade vi musslor och drack allehanda porter, ale och lager. Gemytet tilltog allteftersom, speciellt i takt med att musiken från förr svepte om oss.

När jag tänker efter går gränsen vid mos. Då har kvinnan med säckarna försvunnit. Dagermans bok finns kvar och har getts ut på nytt. Läs den.

ÖSK-låda

Lirade kula hela dagen. Vårt lag tog ett poäng av sex möjliga, och vi befäste vår position som mittenlag med smak för bottenkänning.

Vad som förundrade mig var att det i seriespelets enkla servering såldes två moskulor med två korvar för 30 riksdaler. Lika mycket kostade en hamburgare med bröd. Vidare fanns möjligheten att köpa en så kallad ÖSK-låda, namngiven efter den arrangerande klubben Örsundsbro. I denna speciella låda kunde man återfinna två kulor mos, lika många korvar och en hamburgare utan bröd. Vän av ekonomi och med känsla för både rea och rabatter skulle väl tänka sig att det kunde kosta mindre än två korvar meddelst moskulor plus en hamburgare med bröd. Men si. Det kostade inte lika mycket – utan mer, närmare bestämt 65 kronor. Hur det går ihop måste man vara, ja, vad måste man vara för att förstå det

I morgon är det spel igen. Jag ska fråga hur många ÖSK-lådor serveringen sålde, och vårt lag ska ta fler poäng.

Fabrikat

Grodor kommer från himlen. Att så är fallet beror på att någon eller något släpper sig eller petar sig i näsan. En nysning kan också göra sitt till. Mer jordnära är det med pesto. Den, eller kanske det, kommer från pestoträdet. Och korvar kommer från speciellt sneda grisar. Extra gott smakar korvarna om svinfarmaren är duktig på att sätta ihop ballonger, så att de blir ”korviga” djur. Det är inte lätt att veta vad som är fabricerade produkter. Enligt gårdagens DN (ännu inte utlagd men här en text baserad på samma undersökning) vet mindre än hälften av svenskarna om att falukorv är ett halvfabrikat.

Lika svårt kan det vara med inre kriser. Beror de blytunga känslorna på omgivningen eller släktskapet? Socialstyrelsen slog i veckan fast en nationell riktlinje gällande vård av depressioner och ångestsyndrom. Rekommendationen, som förordar terapi framför psykofarmaka när det gäller lindrigare depressioner, måste ses som ett förnuftets genombrott. Nog är det bättre att ta itu med problemen än att kapsla in dem.

Nu ska det bli intressant om läkemedelsföretagen lägger in en högre växel och startar en offensiv debatt om vad människor mår bäst av. Piller, kognitiv terapi eller något annat alternativ, det är frågan. Att blicka uppåt går kanske också bra. Men då måste du hålla utkik för vad som kan komma farande från ovan. Det tänker jag göra.

Känsligt, kyckling

Ju mer vi fördjupar oss i kulturen desto fler tillfällen att vantrivas – och att älska. Grabben växer och blir allt känsligare. När en stålkniv skär i en tallrik av keramik viker han kroppen och blir ett russin i ansiktet. Kanske hans jag far in och ut genom ögon och öron.

Det hände i kväll. Kniven skar genom den baconlindade kycklingen, delade ett riskorn eller två och slant än hit än dit. Grabben blev en övergiven druvodling
vars bönder i stället för att fly från kriget lyssnade på någon slags förhandlare som varken talade språket, intresserade sig för historien eller förstod vilka grymheter som komma skulle.

Tänk på skumgodis, sa jag.

Grabben tystnade. Var stilla. Det hjälpte.

De låga träden har pinats av vinden och frukterna har för länge sedan förmultnat. Rötterna är lösa och vore de tänder skulle de känna hur det mjuka, vita och söta omfamnade. De döda reser sig aldrig men de levande kommer ihåg dem, kommer alltid ihåg.

Rambo, bimbo, combo & Ragnhild

Var inte uppe med tuppen men fick ändå besök av rådjuret Ragnhild. Syns hon?


Innan middagen kallade grabben mig för sambo och sa att min fru var min bimbo. Jag kontrade med att jag minsann var Rambo medan min fru uttryckte att grabben var en combo.

Nästa vecka blir väl lika intensiv som den här. Uppdrag väntar.

Utflykt

Grabben, min fru och jag åkte med klinker ock kakel till landet, som håller på att renoveras. På vägen köpte vi golv. Väl framme träffade vi hantverkarna, som är duktiga och än så länge ska ha heder för sitt arbete. Sedan fikade vi. Och efter det hoppade vi i sjön. Det var aningen kallt, men så var det bara mitt andra dopp i år.

På hemvägen somnade grabben, och min fru och jag doade till Marvin Gaye, James Brown och några till. Efter att jag för första gången lyckats backa med ett släp köpte vi thai. Maten smakade inte så värst, men med Oppigårds Summer Ale blev det en höjdarmåltid. (Grabben drack läsk.) Sedan tog det inte många minuter innan mina ögonlock släppte kontrollen.

Jag vaknade lagom till att på tv se Kenenisa Bekele leka sig till vinst i femtusenmetersloppet i Rom. I samma tävling smällde Tyson Gay till med 9,77 på hundra meter. Snart vankas jordgubbar.

Potatisar, poliser

Jag skulle skala potatis och hade egentligen tänkt lyssna på sena Ekot men istället lyckades jag ratta in en arabisk radiokanal. Jag förstår ingenting av det språket men det var rogivande att lyssna på de främmande orden, som kom emot mig i takt med att potatisskalen föll ner i diskbänken. När en svensk röst med upprörd stämma berättade om någonting i Rosengård anade jag ugglor i mossen.

I den italienska filmen Den röda öknen har en kvinna, spelad av Monica Vitti, psykiska problem och svårt att förstå sin omgivning. För att accentuera hennes främlingskap är halva filmen fotograferad med oskärpa. Det vackra stycket celluloid frestar på, vill jag minnas. Många av Michelangelo Antonionis filmer gör det. Tanke och känsla brottas med varandra. Så ock i Rosengård, i varje fall hos polistrion som sökte sig dit. Internutbildning måste till. Annars är det polis, polis, potatisgris som gäller.

Grabben och jag fixade med pärorna. Han mosade, jag hällde i mjölk, vi kryddade båda två.

Knappast full koll

Ibland har jag inte koll på mig själv. Jag tog ett annat tåg än jag tänkte och fick mig en vidare tur än planerat. Nu har jag hämtat upp mitt bagage i en annan vagn och klev av på något slags perrong, jag vet inte vilken. Cyberrymden är också sådär klurig, och speciellt mjukvarorna spelar spratt. Försäkringskassan verkar ha tagit i så det knakat och gjort hejdundrande felsatsningar, eller något. Efter att ha läst en och två artiklar i dagens DN förstår jag fortfarande inte vad som hänt, hände, händer annat än att pengarna rullat.

Häromdagen såg jag en fin fransk film som jag hade svårt att förstå mig på. Marie Baie des Anges heter den och var en sommarberättelse om tonåringar på glid i naturen, i samhällets periferi. Olika sorters brott blev barnens nöjen i värmen. Och så deras gemenskap förstås, då deras lillgamla beteenden blandades med rent barnsliga. Tonen var skön men givetvis både mörk och oroväckande. Så blir det när stålar är drivkraften.

Själv är jag en snål sate som har svårt att sprätta en miljon hit eller dit. Och bra är det. Eller gott i varje fall. I knappt en veckas tid har ett öppnat halv paket bacon legat i kylen och retat mig. Jag vägrar att kasta mat och stuvade om gårdagens purjolökspaj till middag. I stället blev det fräst pak choy med dito svampar och pressad vitlök som fick snabbputtra med balsamvinäger. Pannans innehåll flög över till basen, som utgjordes av blandsallad, tomater och rivna morötter. Oregano, olika sorters peppar, salt och än mer vinäger fick ångorna att stiga än mer. Baconbitarna, mitt grädde på moset, trivdes – även om de naturligtvis inte behövs om man är lagd åt det hållet. Alla goda ting är tre och spenatpastan och fetaoströran anslöt sig till min baconsallad. Full koll, förutom att jag har svamp över. Purjolöken smakade ikväll.

Rap onsdag kväll

Grabben lagade middagen ikväll. Salladen med isberg, rivna morötter och tomat kryddade han själv, trots att han inte äter blandsallad och inte tycker om dressing. När han mixat klart det gröna röda orangea sköna kunde jag inte låta bli att fråga om blandningen inte såg god ut.

Nej, svarade han kort och gott.

Jag var med i köket sådär vid sidan av hela tiden och gick honom på nerverna. Jag är ivrig och aningen petimetrig ibland, så strax innan vi skulle sätta oss till bords fick jag gå ut och hämta andan. Bra var det. För salladen slank ner, liksom hamburgarna och riset. Ost- och kesellaröran svängde jag ihop; det finns gränser för vad och när det ska göras i köket – och framför allt vem som ska utsättas för röriga geggor. Efteråt rapade jag vid bordet. Det händer aldrig annars.

Skratt i natt & årets sista meny

Den senaste veckan har jag flera gånger mitt i natten väckts av mitt garv. Både grabben och min fru frågar så där både nyfiket och avundsjukt vad jag drömmer för kul. Skratt smittar ju.

Jag vet inte, svarar jag. Men roligt är det.

Det där leendet fastnar på läpparna och följer med dagtid, trots att jag läser om kaoset i Gaza. Det sägs att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Det är ett provocerande talesätt.

Snart en ny natt. Kanske nya skratt. Och bomber.

En raket med kulinariska inslag är årets sista meny. I all enkel festlighet ska vi träffa några vänner i övermorgon kväll och kasta oss över olika snittar, bland annat något slags löjromstoast, och svalka struparna med ale och lager.

Därefter dukar vi fram parallell förtäring i form av lax med chévre och tomat från ugnen samt en lammstek med timjan från hällen. Komplementen består av potatis med rotfruktskompisar som myst till sig i ugnsvärmen och något rumstempererat grönt och skönt möjligen med något rött sprött. Kyld chardonnay, australisk om jag minns rätt, ser till att kinderna får ytterligare nyanser.

Efterrätten är i skrivande stund ännu inte bestämd. Den ska tillagas av kvällens yngsta aktör och jag gissar på något i stil med choklad och kladd.

Jag glömde att kvällen ska inledas med finbubbel. Det fula får sin plats allteftersom.

We’re a family

Helgen kunde inte börjat bättre. Jag var klar med jobbestyren och förvisso helt blank med vad jag skulle laga för slags käk, när telefon ringde och jag svarade och snackade och jag la på och sedan ringde det igen och igen och igen och jag fick goda förslag om vad jag kunde göra med såväl rotsellerin som palsternackan. Men det bästa av allt var att jag plötsligt kunde titulera mig morbror! Tack vare tonåriga C:s uppfinningsrikedom och hennes önskan att på ett okomplicerat sätt kunna umgås med jämnårige grabben blev deras mammor systrar och eftersom ena mamman är min fru blev jag en helt och fullt ut miljöklassad morbror.

För våra systrar och bröder i Afghanistan är intolerans och attentat en del av vardagen. Jag läser om det i DN, men tycker att rubriken ”Obamas utmaning” polariserar problemen och förringar de afghanska medborgarnas demokratiska insatser. I samma tidning utgår sportkrönikören Johan Esk från höstmörkret och tar hela sin familj, Arsenal och, vill jag tro, stora delar av resten av världen i sin famn. Och visst kan korv och mos smaka som lunch.

Själv tillagade jag tomat- och lökpaj med en och annan oliv. Salladen bestod av isberg, gurka, grönkål och palsternacka. Bredvid stekte jag champinjoner med vitlök tillsammans med fint skuren rotselleri och grovt riven spetskål, som jag senare pressade en apelsin över. Alla verkade trivas och smakade super.