Ruta 8

Jag tror inte att bara människor som växt upp i betongmiljö hänrycks av havet och horisonten. Behovet att kasta sig ut har nog än fler.

Ruta 2

En tvärhand lång pojke mitt emot dyker in i mobilens splash star story och sjunker allt lojare ner i sätet för var knapptryckning. En resa kan vara dödkött. Den är det nu. Så skär en mjuk stämma genom metallknaket och plastskavningarna. En kvinna talar med ett barn som gurglar.

Pojken släpper knapparna, sträcker på sig, reser sig för att se. Ser han något? Tåget stannar vid stationen. Pojken bestämmer sig för att gå av. Skulle han det egentligent? Eller följer han bara efter damen med barnvagnen?

Det skulle snöat i dag. I stället kommer flingorna i morgon.

Helikopterkillen

För första gången i mitt liv har jag börjat konsumera nyheter. Det ska jag snart sluta med.
Varför?
För att floden med dem aldrig tar slut. Och bada kan jag inte göra hela tiden.

På lunchen gick jag iväg en sväng. Det är jag glad över. Samtidigt som jag proppade i mig salladen mötte jag en tvärhand hög kille som hade två helikoptrar. Han frågade vilken jag trodde var snabbast och jag pekade på den rödblåa.
Näe, sa han och höll upp den gulsvarta. Den är snabbast i hela världen.
Sedan fick jag en utläggning över hur de båda flygfordonen i plast kunde, rotera, skjuta och döda lite. Ibland störtade de till marken, och ungefär som sådan där sol som blivit pannkaka kände jag mig. Måndagar kan vara besvärliga. Har du drygt tjugo timmars kullir i kroppen blir du ytterligare spak.

Jag fick även frågan om jag spelade fotboll, och när jag svarade att jag har slutat med det, dröjde det inte lång tid förrän på ett slags sätt jag ställdes till svars.
Är du pensionär, löd killen.
Nej, svarade jag.
Jag vill bli pensionär, sa killen. Det är bra att få pengar. Ibland blir man ledsen om man inte får bli pensionär.
Kvinnan bakom disken lutade sig fram.
Han pratar mycket, sa hon och pekade på killen.
Ja, vi pratar om helikoptrar och hur man flyger, sa jag.

Grabben började genast flaxa med armarna med de båda vidundren i händerna. Vi sa hej till varandra när jag gick.

XX

Internationella kvinnodagen infaller varje år och helt osökt kommer jag att tänka på XX. Hon hade varit speciellt stökig, tyckte personalen. Därför beslutade föreståndaren att XX inte skulle få följa med på utflykten. Sonika stängdes hon in i de gemensamma lokalerna.

XX berättade för sin mamma om det som hänt och att det var läskigt att vara ensam en hel utflykt. När modern tog upp saken, sa föreståndaren att meningen var att hon, dvs XX, skulle bli rädd och på så sätt förstå att hon gjort något dumt.

XX är sex år.

1000 kramar

Hela förra veckan träffade jag M. Vi hade en del att gå igenom och liksom hinna ifatt varandra. Som att sjöjungfrur inte kan bli människor, ens om de försöker. Och så undrade M vad som gäller när storken inte flyger och hur livet då går vidare.

Visst blir det barn när man kramat varandra tusen gånger, frågade hon.

Kan så vara, svarade jag.

Det ena föder det andra och man kan ju fortplanta på rätt många sätt.

Paret längst ner i huset där jag bor har fått barn. Jag missade att hon var gravid. Inte heller på honom syntes det.

Kanske var det förrförra veckan M och jag tog tåget i lekparken, grävde och sjöng Abba-låtar. Det känns som igår. Men det är det mycket som gör.

Saker att sakna

Ibland saknas något. En ingrediens till maten, ett ord på läppen, taktkänsla i trafiken, rockbandet eller något annat socialt sammanhang. Typ. Oftast löser det sig ändå och världen går inte under. Men domedagen var allt bra nära när M, mitt fadderbarn, la upp träklossarna med de färgrant målade siffrorna och till sin fasa upptäckte att kloss nummer nio var borta.

Jag är dock inte den som tappar fattningen så lätt utan jag skred i sakta mak och med skarp överblick igenom rummet och hittade den borttappade kuben.

Jag är bra på nio, sa jag varpå M menade att nian kanske var en sexa istället.

Jag är bra sex också, sa jag och fnittrade freudianskt ackompanjerad av en duo vuxna stämmor.

Vad som försiggår inuti deckarförfattaren Anna Janssons skalle har jag såklart ingen koll på. Men hennes debattinlägg om att det saknas vaccinationssköterskor är märkligt. Tycker hon att alla glada ska jobba frivilligt? Tänker hon sig att arbetslösa, speciellt kategorin sköterskor, blir lyckliga över att göra en gratisinsats? Vem kvalitetssäkrar vaccinationerna? Kan vem som helst hugga in och sikta? För väldigt länge sedan tyckte jag att jag var duktig på dart. Är det här ett tillfälle att börja träna?

M och jag tog i en lekpark trätåget till Regnbågens slut. Det gränsar till Barbielandet. Jag trodde M sa att regnbågsslutets närmsta granne var Det bästa som finns, men icke. Först tyckte jag att det var aningen tråkigt, för jag vill ta del av Det bästa. Det finns. Men det är klart, vissa saker får man helt enkelt sakna. Eller längta till.

Arv eller miljö

Kort sömn har ett samband med barns hyperaktivitet och impulsivitet. Vetenskapsradion på P1 tar upp en nyligen publicerad finsk studie. Beror den ofrivilligt korta sömnen på att ungarna har adhd? Eller beror det på sociala orsaker?

Följdfrågorna blir: ska en pojke eller en kvinna som diagnostiseras med adhd medicineras hela livet, eftersom diagnosen är medfödd och obotlig? Eller ska flickan eller mannen käka amfetamin under en begränsad period, eftersom diagnosen berodde på en rad sociala faktorer och biologiska omständigheter i kombination med varandra?

Verkligheten är sällan svart och vit. Den här frågan är svår och snårig.

Framtiden så att säga

Kvart i ett i morse i natt gjorde jag mig redo för resan hem efter en fest med vin, poesi och sång. Ja, en hel del snack och litta verkstad stod också på menyn. På pendeln norrut satt en djupt fokuserad tonåring med luvan nerdragen och hörlurarna fastklistrade. Hon hade passerat som vilken svartklädd yngling som helst, men nu pryddes bokpärmarna hon höll i handen med årtalet 1984.

Tolv timmar senare cyklade jag till träningen och for förbi två sexåriga knoppar.
Du vet han Martin Luther King, frågade den ene.
Jae, svarade de andre osäkert.
Han är bra!

Framtiden är här, skulle jag kunna säga. I Gaza är situationen värre. Där har barnen svårt att sova, när husen skakar och fönsterrutorna går sönder. Det lär dröja innan de får ro att läsa George Orwell och fördjupa sig i den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Faktiskt händer

Häromdagen var jag först prinsessa, sedan drottning och därefter kung av Thailand. Sessionen avslutades med att jag var träskmonster, argt sådant faktiskt. M & B, vars händer jag fångade, var på besök och bestämde agendan. Det var helt ok. Jättekul, faktiskt.

En super man

Det blev en bra födelsedag. Grabben somnade gott, men strax innan dess följde vi ”Mr Bean på semester”.

Den var riktigt korkad, men tillsammans hade vi skoj åt dumheterna och den har faktiskt en stor poäng, nämligen att den i det närmaste saknar dialog. Och tänk om bildlösningarna och berättandet i stort hade haft någon liten, minsta nerv. Då hade det kunna bli en komedi, som vi inte bara skulle le åt utan också skratta med.

B, ett annat barn som är min frus fadderpojke, fyller ett år i höst och har ännu inte lärt sig att vinka. Men han försöker gärna och när han gör så påminner han om Stålmannen. Samma utsträckta arm. Samma knutna näve. Men B flyger såklart inte i luften. Inte ännu.

Frågan är när Stålmannen intar teater- eller musikalscenen. Att ”Mamma mia” visas världen över är ett känt faktum. Nu ska romanen ”Grabben i graven bredvid” som blev film också bli musikal. Och därefter torde vägen stakas ut mot tv-spelens världar. Då ska jag paxa för att lira Michael Nyqvists rollfigur.

Förresten, så kan jag verkligen se B i huvudrollen i ”Stålmannen i Sumpan”, eller vad det framtida scenspektaklet ska heta. B är redan super och om några år är han ju man. Eller är kanske den rollen redan vikt för grabben?

Lite mer vuxen

Min fru och jag fick igår höra att tack vare barn så blir jag lite mer vuxen hela tiden. Grabben sa det mellan gårdagens matcher, och jag tackade för passningen och vi såg Prestige sent igår kväll. Den var märkvärdig på så sätt att den handlade om magi och två trollkarlar som utförde illusioner. Men inte bara det: filmen gick ut på att de båda kontrahenterna nummer avslöjades – hela tiden. Det var förtrollande mer än några ögonblick. Att Michael Caine medverkade i en biroll gjorde sitt till.

I morse gjorde grabben ett trick med en gummiboll, som han petade in i handen, och sedan hux flux var den borta. Men så tog han fram den bakom mitt öra. Strax visade han mig hur han gjort, men innan dess bara gapade jag och kände mig som barn på nytt.

Utflykt ur led

Vissa konflikter är svårare att förstå än andra.

Igår fick jag höra talas om en lärare, som ville drilla sin förskoleklass inför en stundande utflykt. Läraren gav eleverna ett ultimatum: klarar ni inte av att gå på ett led får ni stanna hemma.

Just det, gå rakt annars faller ni ur och det bokstavligen.

Det gick som det gick. Är man en tvärhand hög så är rätlinjigt inte en självklarhet.

Fem sexåringar fick stanna kvar i förskolan. Resten gick.