Våld människor emellan

Såg dokumentären Sisters in law om två domare och en advokat i Kamerun och några av fallen de dömer och driver: en kvinna som misshandlats och våldtagits av sin make, en sexårig flicka som pryglats av sin moster och en tioårig tjej som våldtagits av en manlig granne.

Anmärkningsvärt är att filmens kontext konsekvent håller sig kvar vid ämnets kärna: våld mellan människor – och hur illa det rimmar när en människa anser sig ha rätten att begå övergrepp eller på annat sätt våldföra sig på en annan individ. Alltså, några kulturella förklaringsmodeller levereras inte och det är filmens styrka – att den inte svävar ut någon slags mer eller mindre isolerad folkloristik.

Juristerna agerar med såväl rättsliga som pedagogiska argument. De framstår som pionjärer när de lusläser lagen samtidigt som de läxar upp förövarna. Att de våldsutövande männen och kvinnan ifråga inte förstår eller vill förstå sina handlingar är nästan komiskt i all sin tragik. Men det gör givetvis ont i magen, ja, i hela kroppen att följa Kim Longinotto och Florence Ayisis film.

Bisarrt blir det att läsa om folkomröstningen om aga i Nya Zeeland. Annat sker i Islamabad där den pakistanska senaten har beslutat att hustru- och barnmisshandel ska bli straffbart.

Stängas, ställas, straffas

Sovsåg om En djävulsk romans (Cruel intentions), baserad på Stephen Frears film, Christopher Hamptons pjäs och Choderlos de Laclos brevroman från 1700-talet. Vad som slog mig är att konventionerna för många hundra år sedan så fullständigt anammats av skådespelare som Sarah Michelle Gellar och Ryan Phillippe så väl passar in i det nutida Amerika, ja, i varje fall bilden av over there med dess dubbelmoral, tvetydiga allusioner om sex etc. Den var en bättre film än jag mindes den.

På svensk mark ångar en advokat på i moral majority-stil, när han blandar ihop lag och lust med övergrepp och preventivmedel. Från annat håll hetsar folkpartiet hetsar med att barn ska stängas av från skolan och dessutom kunna ställas inför rätta. Fp har en grumlig agenda, som strider mot både sunt förnuft och vetenskaplig forskning. Var så säker på att de snart för dödsstraffet på tal.

För det vet väl alla, att barn ska straffas och de som inte vill sitta stilla i vår tids sjömanskostymer ska få gå plankan. Vem vet, det kanske till och med kan bli bra underhållning. I verkligheten. På tv. Säkert genererar det en slant eller två. Audition nästa?

Märkligt igår

Det händer märkliga ting. När jag igår cyklar hem får jag se en man och en fem-sex årig kille spela fotboll på en grässlänt som har trettio graders lutning – minst. Pappan(?) sparkar upp plastbollen mot sonen(?), som gör en ansats att fånga leksaken. Men inte en enda gång når bollen fram.

Kort därpå cyklar jag i sakta mak förbi en kvinnan som går uppför en backe. Plötsligt rör hon på ländryggen. Rörelsen fortsätter genom magen upp till överkroppen och spikrakt mot skallen. Samtidigt som jag kommer upp jämsides med ser jag att hon gapar. Stort. Jag kan inte slita blicken från henne utan stirrar hypnotiskt in i hennes mörker. Hon gäspar. Jagaurheaui. Något sådant hör jag.

När jag kommer hem faller märkligheterna på plats. För i radion lanserar Jan Björklund militära straffsatser för skolan, som i 100 fall av 99 (!) kommer att omöjliggöra lösningar på problemen what so ever. Men i programmet Studio Ett möts han av nyanserad och konstruktiv kritik. Väckarklockan ringer.