Röster

Att verka i det fördolda och komma på lösningar som skapar trivsel är min melodi. Makt utan ansvar är alldeles förträffligt. Det blev jag varse i dag. (Jag kan inte beskriva ytterligare, för då riskerar jag ju att avslöja min tillbakahållna position.)

Men kroppen hänger och jag gick hem tidigare. När grabben kom hem tyckte han synd om mig. Sedan bad han mig agera valexekutör. Av skolan hade han och en tjej fått i uppgift att välja en kvartett ur klassen som senare i veckan ska baka till lärarnas studiedag. Han hade skrivit ner namnen på alla i klassen på lappar och lagt dem i en skål.

Välj fyra stycken, bad han.

Jag gjorde vad han önskade.

Jag hade kunnat välja själv, men jag ville att det skulle gå demokratiskt tillväga, förklarade grabben.

Var du och din klasskompis med på lapparna, frågade jag.

Nej, svarade han.

Varför inte det?

För att vi inte vill baka. Och för att vi bestämmer, sa grabben.

Nu ska jag i egenskap av Sight & Sound-prenumerant välja min kandidat till posten som Brittiska filminstitutets guvernör. I morgon är förrättningen över, och det gäller att passa på så att min röst blir hörd.

Odds

Grunnar på vad min fru och grabben diskuterar och frågan han ställer: vilka är oddsen för att man föds i Sverige? Någon dag tidigare förhör jag grabben inför franskprovet. Vi tragglar oss igenom glosorna och trots att han inte uttalar orden med pondus tycker jag att han är en fena på att stava och han har koll på båda accenterna aigu och grave.

När vi sedan går vidare till översättningar är det stopp. Tvärnit. Bokstäverna är minerade. Själv kreverar jag och osar en stund. Sedan går det upp för mig att undervisningen i skolan varit ett helvete med en närmast franskokunnig vikarie under ett år och därefter en hurtig camembert som inte gör annat än påtalar för klassen att de ligger två år efter läroplanen. Min fru och jag har hört kulsprutesmattret från skyttegravarna men inte tagit det på allvar. Och skolan har såklart sett vad som hänt men inte haft kunnande att lösa problemet.

Il hait. Det är ett bistert faktum. Grabben hatar franska. Vilka var oddsen för det?

Stängas, ställas, straffas

Sovsåg om En djävulsk romans (Cruel intentions), baserad på Stephen Frears film, Christopher Hamptons pjäs och Choderlos de Laclos brevroman från 1700-talet. Vad som slog mig är att konventionerna för många hundra år sedan så fullständigt anammats av skådespelare som Sarah Michelle Gellar och Ryan Phillippe så väl passar in i det nutida Amerika, ja, i varje fall bilden av over there med dess dubbelmoral, tvetydiga allusioner om sex etc. Den var en bättre film än jag mindes den.

På svensk mark ångar en advokat på i moral majority-stil, när han blandar ihop lag och lust med övergrepp och preventivmedel. Från annat håll hetsar folkpartiet hetsar med att barn ska stängas av från skolan och dessutom kunna ställas inför rätta. Fp har en grumlig agenda, som strider mot både sunt förnuft och vetenskaplig forskning. Var så säker på att de snart för dödsstraffet på tal.

För det vet väl alla, att barn ska straffas och de som inte vill sitta stilla i vår tids sjömanskostymer ska få gå plankan. Vem vet, det kanske till och med kan bli bra underhållning. I verkligheten. På tv. Säkert genererar det en slant eller två. Audition nästa?

Lärt

Grabben sms:ade om att några släktingar har lärare som slåss och lärare som inte ens dyker upp till lektionerna. Men det finns vanliga lärare också.

Fick berättat för mig om en tredjeklasslärare som har bångstyriga och nyfikna elever. Ibland får klassen en utmaning och ska ta reda på ”allt” om ett ämne. Senast var det påsk som gällde: firandet, käringar, ägg etc. Vildbasarna organiserade sig själva i grupper. Och inte nog med det. En av dem beslöt sig för att hålla koll på sina klasskamrater så att de inte glömde något.

Vi lär för livet mest hela tiden och kursen jag gick tog slut med mat, vin och sång. Vardagen är här i samma gamla skepnad med kanske något ljusare nyanser och bistrare klimat. Ett hjälp tillsammans kan värma.

Vilja och skola

Vi har alla ambitioner och prioriterar olika. Vi gör våra val och vill än det ena, än det andra. Göra plattan, baka brödet, komma igenom den boken eller den dörren. Vara stjärna eller kamel för en dag. Softa, sova, svettas.

I söndags såg grabben, min fru och jag en film om en fem-sexårig flicka som vill kunna läsa och samtidigt lära sig roliga historier. Inledningen av filmen försöker hon på olika sätt skaffa pengar så att hon kan köpa en anteckningsbok och en penna, för det måste hon ju ha i skolan. Till slut lyckas hon. Nästan.

Filmen heter ”Buddha föll av skam” och handlar om nöd och behov. Och misär. Ska du se någon film på bio i vinter så är det den här som gäller. Den har premiär på fredag.

Historier föds ur nöd. Den här har gjort det. Den är lika klassisk som ”Cykeltjuven”. Faktiskt. Jo, faktiskt. Flickan, som vi följer, vill lära sig skriva. Någonstans fattar hon att hon måste det för att överleva. Men för att överleva måste man också dö. En smula.

Mer tänker jag inte berätta än att filmen är gjord av Hana Makhmalbaf. Eftersom hennes pappa heter Mohsen och hennes syster heter Samira och båda är prisbelönta regissörer, är det kanske inte så konstigt att det regnat priser även över Hanas film. Det märkliga är att hon är blott 20 år och lever i exil. Än här, än där, som hon uttryckte det på galavisningen vi besökte. Priserna är mest ett tecken på att innehållet i filmen har gått fram, fortsatte hon och berättade sedan att hon slutade skolan i Iran som åttaåring. Anledningen var de religiösa påbuden. Istället började hon i sin pappas filmskola, där hon gick i tio år.

I går var vi på grabbens utvecklingssamtal, och vet du, läraren frågade grabben om han inte ville tänka på kort- och långsiktiga mål. Så där fundera så smått. Vad vill du? Vad har du för drömmar?

Jag vill berätta om smärta, sa Hana Makhmalbaf, när hon avslutade frågestunden, och hela hennes mörka gestalt, korpsvarta hår och dito färgade kläder lyste på samma självklara sätt som solen gör.

Uppdatering:
”Buddha föll av skam” utspelar sig i Afghanistan. Där spelades den också in. Enligt Hana Makhmalbaf har filmen visats på biografer i landet.

Fail, t & random

En kompis till en kompis berättade för mig att deras dataansvarige på jobbet skrivit in ett kommando, som raderade filer. Fadäsen skedde av misstag, men både grabben och jag skrattade gott (och kanske lite elakt, men varmt skadeelakt i så fall) när jag drog historien.

Fail, sa grabben.

Han använder mer och mer engelska i engelska och det kan jag känna mig kluven över. Samtidigt tycker jag inte att hans svenska tar skada, men den kanske skulle behöva plåstras om – i varje fall när jag lyssnar. Jag skulle kunna ömma för stackars konsonanten t, som ibland bara försvinner. Som när grabben berättade att de på gymnastiken hade lärt sig kartecken och jag undrade vad karltecken är och vad det hade att göra med orientering. Att det rörde sig om karttecken fick polletten att trilla ner.

Grabben yppade också att de i tekniken satt en musfälla på en leksaksbil. När fällan smällde igen fick bilen kraft av accelerationen och for iväg. Hastigheten mättes.

Varför just en musfälla, frågade jag.

Helt random, svarade grabben.

End of story.