Det är jag

Theo Angelopoulos blev påkörd i förrgår, när han skulle korsa ett övergångsställe. Han avled. Jag vet ganska lite om honom och hans filmer, men både Landskap i dimma och Resan till Kythera rullade hemma hos mig många gånger sedan jag som vuxen började söka efter den grekiska ådran inom mig.

Resan till Kythera handlar om en tidigare övertygad kommunist som varit i tvingad till exil (eller var den frivillig?) till Sovjet. Nu återvänder han till Grekland. Vid ett tillfälle möter mannen sig själv som ung. Eller så minns den gamle mannen, samtidigt som han blir yngre. Han ropar ”Det är jag!” först som gammal, sedan som ung. För mig är den repliken en spegel av mitt eget liv, eftersom jag en gång i tiden själv sa just de orden när jag mötte min far och vi var främlingar för varandra.

Det är jag. Det räcker att säga. För att visa sig. För att bli sedd.

Ska du se en film av Angelopoulos får du läsa in dig på den grekiska historien. Det krävs. Sedan får du betalt i form av ett oftast formidabelt foto, en alltid vidunderlig musik som ingår i de flytande, emellanåt svårgripbara, filmerna som i föränderlighetens tjänst utvecklar sig till fester för ögat och öra.

Börja med Landskap i dimma. Eller läs här eller här. Eller se klippet nedan från Resan till Kythera.

Ruta 2

En tvärhand lång pojke mitt emot dyker in i mobilens splash star story och sjunker allt lojare ner i sätet för var knapptryckning. En resa kan vara dödkött. Den är det nu. Så skär en mjuk stämma genom metallknaket och plastskavningarna. En kvinna talar med ett barn som gurglar.

Pojken släpper knapparna, sträcker på sig, reser sig för att se. Ser han något? Tåget stannar vid stationen. Pojken bestämmer sig för att gå av. Skulle han det egentligent? Eller följer han bara efter damen med barnvagnen?

Det skulle snöat i dag. I stället kommer flingorna i morgon.