På Broder Tuck, kanske

På lunchen sa en kollega följande:

”Jag såg dig på Broder Tuck.”

Jag såg ut som ett frågetecken.

”Det var i höstas. Du såg inte mig”, förklarade hon.

”Var ligger det?”, frågade jag.

”På Götgatan”, svarade hon rappt innan hon tog ett kort andetag och fortsatte: ”Jaså, blev det så mycket.”

Jag försökte föreställa mig en munk med krans och kåpa. Bilden av gamängen från Disneys tecknade Robin Hood flashade förbi. Men haket! Nej, det var ett blankt vitt papper. Varken stolar eller bardisk, öl eller sprit.

”Där skedde ett mord”, sa kollegan. ”Därför kommer jag ihåg det.”

Jo, jag mindes ju de svarta bokstäverna i tidningen. Och sedan kom den kalla vinden över ryggraden: Blev det så mycket? Ögonblicket därpå var den svala brisen tillbaka: Har jag ens varit där?

Att en berättelse har minst två sidor aktualiserar den nigerianska författaren Chimamanda Adichie i sin essäistiska journalistik. I helgen publicerade DN hennes artikel om hur det amerikanska rättssystemet valde att tvivla på städerskan Nafissato Diallos våldtäktsanklagelser gentemot Dominique Strauss-Kahn. I Adichies resonemang träder båda personernas berättelser fram, men Diallo ifrågasätts för sin börd, sitt yrke och sitt motiv, och som Adichie sammanfattar: ”The American system does not require that he provide his side of the story, only that he convincingly poke holes in hers.”

Läs Adichies artikel här (på engelska, DN har inte lagt ut den svenska översättningen). Själv ska jag ta mig an någon av hennes romaner. Och kanske gå på Broder Tuck.

Röster

Att verka i det fördolda och komma på lösningar som skapar trivsel är min melodi. Makt utan ansvar är alldeles förträffligt. Det blev jag varse i dag. (Jag kan inte beskriva ytterligare, för då riskerar jag ju att avslöja min tillbakahållna position.)

Men kroppen hänger och jag gick hem tidigare. När grabben kom hem tyckte han synd om mig. Sedan bad han mig agera valexekutör. Av skolan hade han och en tjej fått i uppgift att välja en kvartett ur klassen som senare i veckan ska baka till lärarnas studiedag. Han hade skrivit ner namnen på alla i klassen på lappar och lagt dem i en skål.

Välj fyra stycken, bad han.

Jag gjorde vad han önskade.

Jag hade kunnat välja själv, men jag ville att det skulle gå demokratiskt tillväga, förklarade grabben.

Var du och din klasskompis med på lapparna, frågade jag.

Nej, svarade han.

Varför inte det?

För att vi inte vill baka. Och för att vi bestämmer, sa grabben.

Nu ska jag i egenskap av Sight & Sound-prenumerant välja min kandidat till posten som Brittiska filminstitutets guvernör. I morgon är förrättningen över, och det gäller att passa på så att min röst blir hörd.

Sitta statistiskt sett

I morse i tunnelbanevagnen satt idel män. Jag funderade över hur statistiskt möjligt det kunde vara och tänkte resa mig och slå mig ner mitt emot den blåkappklädda kvinnan som läste morgontidningen. Men då skulle jag sabba slumpen. Eller skulle jag påverka ödet? Valet var mitt.

Jag tycker väldigt mycket om den här essän om att välja samarbete och att gå över broar lika mycket som att bygga dem bokstavligt såväl som symboliskt. Glasklart. Valbart. Valklart.

Jag valde att sitta kvar. En annan gång reser jag mig. Om inte för att påverka statistiken, så för att lämna plats åt någon som kanske behöver sittplatsen mer än vad jag gör.

Sida

Innan jag åker iväg på facklig konferens några dagar fortsätter jag min botanisering i bildarkivet.

Att välja sida är ibland ett helvete.

Åka och se

Även om kvällen igår var ljum så var jag glad att jag inte cyklade utan istället åkte buss, och dessutom gick färden snabbare än vinden. När jag klev av passerade jag Mary Poppins-damens plats och funderade över hur länge hon står vid stuprännan varje morgon.

Göran Rosenberg har en intressant, om än något deprimerande, krönika idag om vad vi väljer att se och vad vi väljer att snappa upp från de forum vi besöker. Tidningar tror jag GR har i åtanke, jag tänker lika mycket tv, bloggar, javisst, böcker etc.

Efter middagen idag lämnade jag in min cykel på service. På väg till pendeltåget märkte jag att det i min ena sko läckte in vatten. Väl framme vid stationen fick jag annat att tänka på för folk kom och gick i ett ganska mysigt myller, som påminde om marshmallows, alltså inte grillade sådana utan sega och tillräckligt söta för att döva ett beroende för stunden. Så plötsligt stannade en man upp. Han satte sig en på huk samtidigt som han fuktade pek- och långfinger. Han drog fingrarna över nåt vitt pulver som låg det kaklade golvet. Han förde topparna mot tungan. Smakade. Jag tror han skakade på huvudet. Sedan gick han långsamt nerför trappan till perrongen.

Fira fria val

Valet gick bra. Nu ser jag fram emot söndagen.

I dag är det 20 år sedan fria val accepterades i Polen. Tidningen Valet, dvs Gazeta Wyborcza, var med redan när det begav sig och firar.

För inte fullt två decennier sedan, men närapå, var jag på en fest i Warszawa, där kommunismen häcklades av forna oppositionella. Alla som var där ”skröt” med sina eller släktens förtjänstmedaljer och lät dem pryda kavajbröstet. Även jag bar uniform med bling-bling. Mycket vodka rann mellan Wislas broar. Glädjen stutsade i Kulturpalatset, Stalins "present" till Warszawa, där partyt hölls. Kanske Patti Smith spelades.

Tredje gången gillt

På hur många sätt går det att montera en dörr?
Ja, det beror såklart på hur karmarna ser ut.
Men förutsatt att de går att vända åt såväl ena som andra hållet, så ser jag fyra möjligheter. Varken mer eller mindre.

En man monterade dörren.
Först gick den inåt.
Sedan utåt.
Åt fel håll.

Inför tredje försöket var rätt många personer inblandade.
Och det blev rätt.
En lördag i augusti.
Stig på.