Halvniobio

Grabben och jag såg Inglourius basterds. Filmen skulle börja halv nio. Några minuter efter det klockslaget öppnade vaktmästaren dörren till salongen. Ytterligare minuter senare inleddes reklam- och trailervisningarna. En knapp halvtimme efter utlovad starttid sattes filmen igång. Då var bildutsnittet på duken åt helvete och en tredjedel av filmen mörklagd. Jag gick ut och gjorde kassören uppmärksam. Han bad mig prata med vaktmästaren, som också visade sig vara maskinist för inte bara vår salong utan ytterligare två. Jag hann tänka att bio är ett sattyg. Hädanefter blir jag olaglig, laddar ner och glor på vår hd-tv. Vill jag springa ifrån visningen eller ha publik bjuder jag in grannarna eller någon från gatan.

Som tur är sjunker man väldigt lätt in i Quentin Tarantinos ironiska och våldsamma fiktion. Inte minst för att scenerna är så långa, dialogen så tajmad och klippningen så mjuk förutom på ett ställe (väl?) i varje scen där i varje fall jag satte popcornen i halsen. Hickpophack.

Den är konstig men bra, sa grabben om filmen. Man fattar att det hänt en massa mellan scenerna och det får man klura ut. Även om jag aldrig sett något liknande gillar jag det.

Vid halvtolvsnåret gled mopeden genom mörkret. Jag satt bak. Han körde.