Kasst kast

Sopnedkasten i huset där jag bor är igenpluggade sedan flera år. Det ogillas av någon, som närt en längtan över att kasta sopor i ett metallhål. Personen med den speciella manin har för att tillfredsställa sitt begär skruvat loss muttrarna på nedkasten och därpå skridit till verket. Inte bara en utan flera gånger. Skiten som samlats har sedan tagit över kablar som var dragna (sträckta, alltså – inte berusade) och till på köpet tagit över ventilationen. Jag har länge tyckt att det i trappen var en udda doft ibland, till och med titt som tätt. Nu vet jag svaret.

I en tecknad film skulle man kunna fylla hålet med den maniske marodören. Och sedan spela trummor med kastruller, slevar eller diskborstar på dennes bak. Kanske några tennisracket. Säkert skulle det bli en fäktningsscen med skruvmejslar eller ännu hellre med skiftnycklar. Sedan skulle man strypa varandra och kanske stoppa ner alla soppåsar och några till – och än fler! – i förövarens mun, och han eller hon skulle svälla, bli som en ballong och lyfta. Sedan skulle skärmen, eller bioduken, projicera en bild som blev allt svartare och cirkeln i bild fokuserade nämnde syndare som blev allt mindre och mindre där uppe i det blå. Långt där uppe.

Vissa saker bara måste man göra.