Klockan tre

Vissa saker vill du se så fort du får höra talas om dem. Utfodringen av min stads fåglar vid en av sjöarna är en sådan händelse. Jag tar mig dit med vetskapen om att mumset går av stapeln klockan tre varje dag. Kanske inte sakta men väl mycket säkert har Pavlovs mekanismer planterats hos änder och svanar. De cirkulerar och guppar runt en silo. Några vaggar. Det är ett tjatter av förväntan i luften.

Klockan tre ljuder en siren med en kort, nästan snärtig signal. Vingar bres ut, det flaxas och kraxas. En och annan häger ansluter sig – de är väl sena av naturen eller så skippar de kombinationen av beting och beteenden. Samtidigt som det snärtiga anropet larmar till käk tänds en lampa på silon, som öppnas. Ut väller allsköns fröer. Det regnar godbitar och snön faller. Näbbarna och struparna jobbar. Kraset låter. Jag ser, jag hör.

Jag går hem och värmer glögg. Det är julafton.

Lätta kläder

Slumrar mig igenom resan hem från arbetet. Mannen mitt emot sitter med ett papper, plitar ner en bokstav, sedan en till. Ord, fraser, meningar. Ena benet över det andra. Tycker för ett ögonblick att jag tittar på mig själv bortsett från den jättemörka hyn, det gråa skägget och de lite mer än mina insjunkna kinderna. Kanske det är ändå jag med ryggsäck och halsduk, täckjacka, vinterskor.

Den inre dimman sluter om mig men en mikrosömn och en middag senare rullar Coco - livet före Chanel. Audrey Tautou spelar modeskaparen som valp som vill bli skådespelare som ogillar konventioner som blir beroende av män som kohandlar om henne. Det är en subtil historik som levereras med enkla, intensiva känslor som kryddas på ett närmast förbigående sätt, ungefär som om någon går förbi med en distinkt parfym som får dig att ropa.

Hej.

Så ropar du. Känslan därpå är skön och betagande. Flyktig, givetvis men vad trodde du? Att det skulle handla om frigörelse och feminism? Om hur det faktiskt är kläderna som gör kvinnan? Jo jo jo. Det tar ett tag innan jag förstår att vi har en del att tacka Coco Chanel för. I varje fall enligt filmen om henne. Lätta kläder för alla väder är även min melodi, hinner jag tänka innan jag inser hur pigg jag är.

God natt.

Flykter, flyktingar

Det här radioreportaget från Kaliber innehåller fakta om hur svenska myndigheter flyger irakiska flyktingar till Bagdad. Programmet berättar också om aningslösheten bakom besluten, om avhumaniseringen under verkställandet och myndigheternas okunskap om följderna för de deporterade.

I onsdags genomfördes en ny flygresa. 20 passagerare var ombord. Hur många fångvaktare och poliser som reste tur och retur Iraks huvudstad framgår inte av den här TT-texten. Vad som dock framgår av artikeln är att FN:s flyktingorgan UNHCR protesterar mot utvisningarna. Detsamma gäller Europarådet, som citeras. Hur deportationerna ändå är möjliga kan Migrationsverket och regeringens ansvariga förklara, men de skyller på varandra och tuggar repliker. Det är för övrigt inte så länge sedan jag läste om förbudet att skicka människor på flykt tillbaka till Grekland.

Jag frestas att kalla den inrikes- och utrikespolitiska spelet som försiggår för teater. Men då glömmer jag såklart bort att delar av ensemblen stängts ute från scenen, den svenska arenan alltså, och inte har något att säga till om, inte ens när världssamfundet sufflerar och brer ut texten.

Det här skrevs i fredags: UNHCR reiterates its position that asylum seekers who originate from Iraq's governorates of Baghdad, Diyala, Ninewa and Salah-al-Din, as well as from Kirkuk province, should not be returned and should benefit from international protection, whether in the form of refugee status under the 1951 Refugee Convention or a complementary form of protection.

B, O & teater

Kom att tänka på en eftermiddag i New York när jag skulle gå tillbaka till en bokaffär. Jag började irra och tyckte efter ett tag att jag gått i någon slags cirkel. Då gick det upp för mig att jag med mina steg, eller rättare sagt mitt spår, skapat ett enormt B. När jag började fundera över o:et, ö finns ju inte på andra sidan Atlanten, fick jag syn på affären. Jag gick in. Promenaden slöts.

Just nu går jag väldigt mycket, kommer tillbaka till platser, känner inte igen dem, fortsätter att promenera, pustar ut och är plötsligt hemma – för stunden. Det absolut häftigaste med teater är att tiden står stilla. Bokstavligen. Att så är fallet beror på överenskommelsen mellan aktörer och publik. En bok kan du stänga, en film kan du blunda ifrån, ett konstverk går du förbi. Själva teatern är du mitt i och en del av, för utan publik ingen teater.

Grabben, min fru och jag hade turen att ta oss till det norska gästspelet av Lång dags färd mot natt, ett av den amerikanska mardrömmens bästa uttryck för bitterhet och frustration inom en familj. Det är en särdeles pjäs och det var en finfin uppsättning som vi vistades i. Jag upplevde, kanske till och med förstod, på vilket sätt det här är en drömpjäs för i varje fall fyra skådespelare och hur de med den rätta sortens regissör kan få granitblocksrepliker ömsom åka som rekyler, ömsom dansa som fjädrar.

Grabben hade dock svårt att bli en del av härligheten, eller helvetet, och först trodde jag att det berodde på hans bristfälliga norska. Men när jag började förklara vad de instängda sopaundermattan-figurerna gestaltade förstod jag att temat helt enkelt inte är grabbens. Nog för att han varit med om mycket, men den sortens problematik biter inte. Han gick hem i pausen. Hela andra akten satt min fru och njöt. Jag också, förutom när mina norskkunskaper rann iväg längs fjordarna i min skalle och bokstäverna ovillkorligen rann genom mina fingrar. Det får bli till att doppa sig, tänkte jag. Kanske går jag på vattnet.

Snart stundar handbollssemifinaler. Om inte de faller i läppen kanske du tar dig an några olika recensioner av gästspelet på Dramaten – Expressen, SvD, DN, Aftonbladet. Om inte det funkar kan du se en prisbelönad kortfilm som trots dess djupa tragik får dig att vrida dig i skratt.