Vem var när

När det regnade så ihärdigt, när det nu var, och jag satt i en vagn under jorden och färdades från en punkt till en annan, var jag och säkert många av mina medpassagerare märkbart loja och skenbart yrvakna. I min hand hade jag Philippe Claudels roman Brodecks rapport i Lars Erik Sundbergs översättning. Jag läste följande rader:

/…/

”Jag går inte längre, Brodeck.”

Jag svarade honom att han blivit galen, att vakterna skulle komma, att de skulle kasta sig över honom och döda honom.

”Jag går inte längre. Jag kommer inte att kunna leva med det där du vet …”, upprepade han.

Jag försökte ta honom i hampan, dra honom framåt. Utan resultat. Jag drog hårdare. Jag fick en bit av hans skjorta i handen. På avstånd fick vakterna syn på något. De slutade prata och tittade i vår riktning.

”Kom, skynda dig på!” bönföll jag.

/…/

Själv tittade jag upp och min blick landade på en man och pojken på andra sidan gångens säten. Instinktivt tyckte jag att de hörde ihop, trots att de såg ut att vara ljusår ifrån varandra. Barnet var prydligt och färgglatt klätt, bar ryggsäck, hade bena i håret, friserad nacke och något slags konsol med spel i handen. Den vuxne gestalten däremot spretade åt olika håll och hans jeanskläder verkade ha kastats på honom. Hans stora kalufs hade jättelika tovor. Pappa och son, morbror och systerbarn, farbror och grannbarn, morgonfrämlingar. Mannen klappade pojken på axeln att de skulle kliva av. Det var också min station. Jag följde efter dem.

På perrongen fångade mannens vänstra näve pojkens högra hand. I andra kardan drog mannen en dramaten, en sådan där väska på hjul som lätt går att fylla med allt möjligt. Duon höll ett jämnt tempo tills de närmade sig en papperskorg. Då saktade mannen farten, spanade ner bland avfallet och höjde högerarmen en aning. Proceduren upprepades vid nästa korg och vid nästa. Men mannen plockade inte upp någonting ur korgarna, och jag kunde inte veta vad han letade efter annat än att en dramaten rymmer mycket och många olika saker. Den här väskan var grå med vita kvadrater.

De båda avverkade en kulvert och några trappor. Av deras riktning förstod jag att vi skulle åt samma håll.

På det skumpande tåget ställde mannen ifrån sig väskan och satte sig. Pojken hade plats på andra sidan gången. Den lille var inne i sitt stjärnornas krig och var nog på väg att döda bossen, för ögonblicket därpå visade han displayen för den gamle som tittade och nickade. Tåget stannade och de flyttade till en plats där de kunde sitta bredvid varandra. Pojken lutade sig bakåt mot mannen och sträckte ut sig, lät konsolen sjunka, blundade och förlängde nattsömnen. Mannen kastade en blick på väskan i mitten av vagnen och kramade sedan om pojken.

Fem eller kanske sex stationer senare klev de av. Pojken till vänster, mannen i mitten, dramaten till höger. Regnet öste fortfarande ner.

Vi läser, ser, lyssnar några rader, scener, refränger om vem som helst var som helst när som helst, och tittar vi upp, eller ut, kanske in, är sambandet förvisso slumpartat men frågorna som väcks kan vara värda att fundera över.

Jag upptäckte nu att Philippe Claudel även regisserar film och bland annat står bakom det fina dramat Jag har älskat dig så länge 

Vad som ska hända

Jag tog tunnelbanan till ett jobb. När jag gick av tåget masade sig en gammal dam i röd mössa över perrongen. Det var uppenbart vad som skulle hända och att hon inte skulle hinna stiga på innan dörrarna stängdes. Fullt riktigt. Hon fick stå där med lång näsa.

I Grekland vet man inte riktigt vad som ska hända. Jag frågade min pappa vad han trodde, greker har ju alltid en åsikt om allt, han sa: ”Jag har den lägsta pensionen nu. Kanske blir den lägre. Vi får se.”

Vi får se. Allt oftare säger han de orden och blickar in i en framtid höljd av mörker. Ett år, fem, längre än så.

Tillbaka till kvinnan på perrongen och tåget på perrongen. I vagnen ryckte en man ut. Han tog tag i dörrarna och på stålmannenvis bände han upp dem, så att damen kunde göra entré. Hon fick liv i sig samtidigt som näsan krympte. Mannen med de väldiga nävarna, slog ihop sina armar, tog av sig ena hörluren och bockade. Jag tyckte att kvinnan klappade honom vänligt på kinden innan hon satte sig, men jag kan ha fel. Tåget var redan i rörelse.

Familjen snett mitt emot

Jag antar att du följer med vad som händer i Syrien.

Själv förfasades jag i dag över Al-jazeeras fruktansvärda och hemska bilder från Homs. När tricken stannade vid Centralen bröts nätkontakten i telefonen. I stället riktade jag blicken mot den korpulente mannen som slog sig ner snett mitt emot mig. Han skulle kunna vara syrier, tänkte jag, samtidigt som han langade upp sin väska på sätet till höger om sig. Resan förlöpte med diverse rop och skrik från några medpassagerare som var aningen påstrukna. ”Jag ska komma in i dig”, sa en mansröst plötsligt. I nästa stund rättades han av sin kompis som sa: ”No, I'm gonna go into the tube.” När tåget stannade gick han och de två vännerna av. Lugnet infann sig. Oförhappandes.

I slutet av min färd såg jag att en tvärhand hög pojke gick genom gången. Plötsligt sträckte syriern snett mitt emot mig ut hela armen och fångade in barnet, som för ett ögonblick spärrade upp ögonen och såg skraj ut. Då sprack mannen upp och log mot pojken och uppenbarligen kände de varandra, för snart sken de ikapp. Innan dörrarna hunnit stängas dök dottern, mamman och mormodern upp. De tittade på mannen, som nu inte längre var syrier utan istället pappa. Dottern satte sig i knäet på honom, och kanske var det av artighets skull gentemot mig som pappan på svenska frågade sin son: ”Blev du överraskad?” Pojken svarade nej, och efter att ha nickat mot mig övergick pappan till att prata arabiska. Samtidigt skrattade han och frugan men mest skrattade mormodern åt att hela, eller i varje fall nästan hela, familjen som av en slump var på samma tåg och i samma vagn. Även jag bubblade.

Som du kanske noterat avled den polska poeten Wisława Szymborska i veckan. Hennes dikter är så enkla, och fantastiska (icke att förglömma), att du kan inta dem till frukosten och sedan sova middag på dem innan du läser en av dem till godnattsaga. Nästa dag är samma dikter redo för nya mål. Dikten nedan tog jag mig igenom före middagen. Det kurrade i magen.

Familjealbum

Ingen i familjen har dött av kärlek.

Det som har skett har skett, men ingenting mytiskt.

En Romeo med lungsot? En Julia med polio?

Somliga har levt till skröplig ålderdom.

Inget offer för ett uteblivet svar

på ett brev som vätts med tårar!

Till slut dök alltid grannarna upp

med rosor och pincenéer.

Ingen har kvävts i mahognyskåpet

när älskarinnans make kom tillbaka!

Alla dessa rosetter, schaletter, volanger

hindrade ingen att fastna på bilden.

Och aldrig i Boschhelvetets anda!

Och aldrig med pistolen ut i trädgården!

(De dog med en kula i skallen, men av annat skäl,

på en bår i fält)

Titta på den här med sin extatiska chinjong,

med ringar under ögonen som efter en bal,

hon flöt visserligen bort i en blodstörtning

men inte för din skull, danskavaljer, och inte av sorg.

Kanske någon fordomdags, före dagerrotypen –

men ingen av dem i albumet, så vitt jag vet.

Sorgerna skrattade, dagarna flög sin kos,

medan de tröstade sig – och gick bort i influensa.

(översättning av Anders Bodegård)

Ruta 2

En tvärhand lång pojke mitt emot dyker in i mobilens splash star story och sjunker allt lojare ner i sätet för var knapptryckning. En resa kan vara dödkött. Den är det nu. Så skär en mjuk stämma genom metallknaket och plastskavningarna. En kvinna talar med ett barn som gurglar.

Pojken släpper knapparna, sträcker på sig, reser sig för att se. Ser han något? Tåget stannar vid stationen. Pojken bestämmer sig för att gå av. Skulle han det egentligent? Eller följer han bara efter damen med barnvagnen?

Det skulle snöat i dag. I stället kommer flingorna i morgon.

Kropp, skratt

I förrgår kollade jag på episodfilmen Tube tales. Under en scen skrattade jag så mycket att kroppen började värka. Kanske jag släppte på en spärr. I går var jag tjock i halsen. I dag är jag en tunn sort. I morgon garvar jag säkert igen.

Herre med vackra ögon

Sedan två veckor trampar jag inte längre hit och dit. Kylan skiter jag i, däremot ogillar jag mörkret. Som cyklist syns du väldigt dåligt i trafiken, vare sig du klär dig som fyrverkeri eller julgran. Jag saknar pedalerna och rytmen. Och jag saknar morgonmötena med Krullkvinnan, Yellow Spots, Skarpa ögon och alla de andra. Jag undrar om Mannen i vitt, han som tidigare var klädd i svart, undrar var jag är. Fortfarande går han nog gatan fram. En gång i somras hälsade vi på varandra. Jag höjde armen. Han också.

Hej, sa vi.

I går tog jag bussen och när jag vid övergångsstället hejdade en buss från vänster höll jag på att prejas av ett dito fordon från höger. Åkvagnen från vänster gasade förbi och för ett ögonblick fick ordet manglad en ytterligare betydelse. Nåväl, bussarna for åt sina håll och jag gjorde en piruett av luftdraget innan jag skuttade efter bussen från höger. Min buss.

När jag väl stiger på stänger chauffören dörrarna, och om jag vore minsta tveksam över mitt tillknycklade tillstånd så blir det bekräftat nu. Jag flyger minst en decimeter. Samtidigt räknar jag till tio. För utbrott under morgonkvisten är ingen trevlig upplevelse för någon. Chauffören ler något generat, tror jag, och så rättar hon till sina glasögon.

Och så höll du på att köra över mig, säger jag så sött jag kan utan minsta ättika i tonen.

Dagen passerar. Den blir kväll och natt och ny morgon. Övergångsställe. Skutt. Buss. Samma chaufför. Hon ler. Stort. Och jobbar med glasögonen. Hej. Hej. Leenden smittar och solen verkar stråla något alldeles extra. Tidskriftshistorien om svensk narkotikapolitik blir förnöjsam läsning. En och en halv sida senare stannar bussen och chauffören börjar tala i högtalaren.

Jag vill önska alla passagerare en trevlig dag. Och så vill jag be herrn med de vackra ögonen om ursäkt eftersom jag nästan körde på honom i går.

Herre. Med vackra ögon. Den karamellen suger jag på fortfarande. Och sensmoralen, då? Det är aldrig för sent. Plus att den som väntar på någonting gott, väntar aldrig …

Lätta kläder

Slumrar mig igenom resan hem från arbetet. Mannen mitt emot sitter med ett papper, plitar ner en bokstav, sedan en till. Ord, fraser, meningar. Ena benet över det andra. Tycker för ett ögonblick att jag tittar på mig själv bortsett från den jättemörka hyn, det gråa skägget och de lite mer än mina insjunkna kinderna. Kanske det är ändå jag med ryggsäck och halsduk, täckjacka, vinterskor.

Den inre dimman sluter om mig men en mikrosömn och en middag senare rullar Coco - livet före Chanel. Audrey Tautou spelar modeskaparen som valp som vill bli skådespelare som ogillar konventioner som blir beroende av män som kohandlar om henne. Det är en subtil historik som levereras med enkla, intensiva känslor som kryddas på ett närmast förbigående sätt, ungefär som om någon går förbi med en distinkt parfym som får dig att ropa.

Hej.

Så ropar du. Känslan därpå är skön och betagande. Flyktig, givetvis men vad trodde du? Att det skulle handla om frigörelse och feminism? Om hur det faktiskt är kläderna som gör kvinnan? Jo jo jo. Det tar ett tag innan jag förstår att vi har en del att tacka Coco Chanel för. I varje fall enligt filmen om henne. Lätta kläder för alla väder är även min melodi, hinner jag tänka innan jag inser hur pigg jag är.

God natt.

Lunchfångst

Gjorde ärenden på lunchen. Samtidigt blev snön sakta till slask och varje steg övervägdes. Även ovanifrån märktes plusgraderna av. Vid en korsning står två äldre damer. En av dem har rollator. Plötsligt ropar den andra.

Den kommer, säger hon. Jag fångar den.

Så börjar hon plöja sig fram i modden. Det går långsamt. Själv vaknar jag till och vänder mig om. Jodå, där kommer den röda bussen. Några meter framför mig pulsar damen. Och hållplatsen står på ordentligt betryggande avstånd. Kanske den ler i mjugg. Det där sista övertygas jag om när själva hållplatsskylten svänger ett varv. Då börjar jag springa. Jag tar i för allt apanage i världen och alla möjliga sorters kungliga ärtor. Nog hinner jag tänka på min mormor som dels sprang långt upp i åldern, dels kunde rabbla Svea rikes regenter.

Innan jag hunnit till busshållplatsen hör jag hur bromsarna tar vid. Se där, bussen håller igen vid damen med spring i benen. Jag vinkar mot chauffören att stanna och pekar mot rollatortanten.

När ekipaget sedan kör förbi vinkar jag. Till lunch käkar jag rester. De smakar särdeles.

Andra sidan

Jag består av olika personligheter. I tunnelbanan i morse lät jag två av dem komma till tals. En 20-åring satt med ena foten och dess sko på sätet snett mitt emot. Jag tillrättavisade honom.

Ta ner foten, sa jag. Någon annan kommer att vilja sitta där.

Han följde mina ord. Saken kunde varit överstånden. Icke. En annan sida av mig ville annorlunda. Jag sa:

Eller du kanske vill sitta där?

Ja, det skulle jag kunna göra, replikerade ynglingen. Men jag sitter bra här.

Jag lät ärendet bero. Tystnaden ackompanjerades av stationsutrop. Sedermera gick killen av utan att ägna mig en blick, än mindre tacka mig för att jag beredde honom plats när han korsade min väg. Jag började fundera över vad min andra sida egentligen uttryckte och oavsett vad det betyder så tror jag att en (andra) del av mig motverkade själva syftet: att föra fram att det inte är ok att ha fötter på säten i offentliga rum.

Ibland sker allting för snabbt. Jag har svårt att hinna med.

Sällskap

I tunnelbanevagnen sitter två personer och kramar varandra. Lutar sig mot, håller fast, griper. Ett. Bredvid dem står resväskorna till synes redo för både avfärd och avsked. Eller vänta, visst vill väskorna luta, hålla, gripa.

Vore jag av läder skulle jag vilja vara just den där sortens bagageutrymme som inte bara har plats för ett liv utan också är öppen för inviter i form av lås, remmar och minst ett handtag. Hjul behövs knappast.

Allteftersom går sällskapet av. Beslutsamma men ändå ranglande, vinglande. Kroppar som ett. Tydlig riktning har de nyfunna rektangulära vännerna, som stakar ut vägen och säkert kommer överens om när de härnäst ska träffas.

Bilder att döda

Häromdagen på bussen snackar och skrattar tre amerikaner, alla runt 20-25, säkert studenter, om ditten och datten, livet och klivet. En av dem berättar att hon drömde att hon var förälskad i en affisch. Vad planschen föreställde kom hon inte ihåg, men känslorna var starka och vid ett tillfälle tog hon en kniv och högg sönder motivet på det glänsande pappret.

Jag gillar sådana historier, egentligen långt tidigare än jag började läsa Sam Shephards pjäser, och kan sällan hålla tyst. Inte nu heller.

Ibland är det bra att döda, föreslår jag. Bilden av någonting – eller bilden av någon, blir min fortsättning, som tas emot med muntra tillrop av sällskapet.

Symboler står ofta för någonting annat än vad de är. Därför var det viktigt att den svenska riksdagen gick i amerikanska, tyska, italienska med fleras fotspår – och erkände folkmordet på armenierna. Den kollektiva skuld, som dagens Turkiet ärvt efter det ottomanska riket, måste man ta itu med. Annars ackumuleras föreställningarna om vilken part, armenisk eller ottomansk och så vidare, som led mest, och det leder till olösliga konflikter, där högst ljudande röst utropar sig till vinnare.

På bussen hinner jag inte säga så mycket mer, för jag ska gå av. Egentligen skulle jag velat fortsätta diskutera drömmar och verkligheter, men vissa resor har sina speciella hållplatser. Svensk riksdag har klivit av, satt ner foten och hjälpt till att döda en myt. Gott.

Trumpli vest

Tog mig en mellandag en tunnelbanetur. Spärrvakten och jag utbytte sedvanliga ”tack” med varandra. Dessutom sa han något som lät som ett snubblande från munnen. ”Vad sa, du”, frågade jag.
Trumpli vest, hörde jag från vakten.
Va?
Trevlig resa.

En sådan replik kräver sitt svar med såväl ord som kropp, och följden blev att färden under jorden gick i behaglig fart både vad gäller yttre och inre komfort. Väl i marknivå styrde jag stegen mot Nationalmuseums utställning om Caspar David Freidrich och förundrades över den tyske romantikerns många skojiga ironier. En av dem, Aftonlandskap med två män, där två män blickar ut över den prakt de ingår i eller kanske möjligen åstadkommit, fick mig även att besöka några av minnenas landskap och där slå kullerbyttor av glädje.

Den lätta känslan satt i mig när M och B med föräldrar kom på besök igår. M, hennes pappa och jag tog oss till de snöbetäckta backarna och for nerför med hiskeliga farter. Jag hade glömt bort det där pirret i magen. Senare när vi kom hem fikade vi på min frus Rocky Road.

Inbillning

Just nu hinner jag inte med allt men får rätt mycket gjort ändå. Inbillar jag mig.

I morse sminkade sig en kvinna i tunnelbanevagnen. Själv satt jag med ungdomsboken ”Kiffe kiffe imorgon” av Faïza Guène. Den är skitbra men jag kunde inte låta bli att titta på den unga damen, som duttade på lager efter lager i ansiktet och blev allt mörkare i hyn. Läpparna fick sitt också. När hon knipsade ögonfransarna med ett slags tång blev jag rädd. Eller så tyckte jag att det blev för intimt.

Jag inbillar mig en hel del och när jag kom ut i friska luften drog jag pekfingret över kinden och tittade, men nej, jag hade ingen som rouge på huden. Ingen noir heller. Å andra sidan sett syns den inte. Inbillar jag mig.

Budskap

På sittplatsen snett framför mig ligger en sju kvadratcentimeter stor lapp om att någon ska besöka Försäkringskassan. Efter två stationers resa kliver en yngre man på. Innan han sjunker ned flyttar han notisen till sätet bredvid.

Efter tre stationer klampar en kvinna på. Hon tar sikte på lappsitsen och flyttar pappersbiten till sin forna sätesplats. Stationen därpå rusar en yngre man in och är tvungen att hejda sig när han är på väg att platta till biten. Försiktigt, närmast vördnadsfullt förpassar han kvadraten ut mot sitskanten.

Jag noterar i morgonens DN (papperseditionen) att den nya chefredaktören och tillika vd:n Gunilla Herlitz vill utveckla tidningen till ”en följeslagare i livet för sina läsare”. Jag är på, inte minst med tanke så ofta jag anger draken som källa. I år lär avisan gå back med 200 miljoner. Delar av personalen ska avskedas, andra förflyttas och ytterligare delar ska söka sina jobb på nytt. Fan vad jobbigt det låter.

Lappen den ligger kvar.

Hösten 2009

Vi snackar hit och dit och ibland är vi som en ö med väldigt mycket vatten runtomkring. Den senaste tiden låter jag grekiskan uppta min tid när jag färdas under jord. Från mitt säte i tunnelbanevagnens mitt gestikulerar och artikulerar jag. Ela! Ti kanis? Ise palikaria!

Senast satt jag mitt i vagnen. Efter en stund hör jag spridda dialogskurar från ett intensivt samtal. Jag vänder mig om. Hela klabbet sitter mol tysta bläddrandes bland papper, tidningar eller böcker, förutom något enstaka mobiltelefonmummel. Jag återgår till böjningsformerna. Ånyo ljuder bestämda röster. Åter vänder jag mig om men nada och jag tänker att det var så här Orfeus kände när han försökte möta Eurydikes blick.

Tillbaka till mig själv hinner det bara gå ett nafs när jag i ögonvrån ser viftande armar från en man som med barsk stämma både frågar och kommenterar sig själv på vad jag tycker det låter som en egen rotvälska. Han har yvigt hår och vilt skägg och är som tagen från den grekiska mytologins undre värld. Är det här dödsriket undrar jag inombords. Nja, svarar jag i nästa andetag, snarare livet hösten 2009.

Åka och se

Även om kvällen igår var ljum så var jag glad att jag inte cyklade utan istället åkte buss, och dessutom gick färden snabbare än vinden. När jag klev av passerade jag Mary Poppins-damens plats och funderade över hur länge hon står vid stuprännan varje morgon.

Göran Rosenberg har en intressant, om än något deprimerande, krönika idag om vad vi väljer att se och vad vi väljer att snappa upp från de forum vi besöker. Tidningar tror jag GR har i åtanke, jag tänker lika mycket tv, bloggar, javisst, böcker etc.

Efter middagen idag lämnade jag in min cykel på service. På väg till pendeltåget märkte jag att det i min ena sko läckte in vatten. Väl framme vid stationen fick jag annat att tänka på för folk kom och gick i ett ganska mysigt myller, som påminde om marshmallows, alltså inte grillade sådana utan sega och tillräckligt söta för att döva ett beroende för stunden. Så plötsligt stannade en man upp. Han satte sig en på huk samtidigt som han fuktade pek- och långfinger. Han drog fingrarna över nåt vitt pulver som låg det kaklade golvet. Han förde topparna mot tungan. Smakade. Jag tror han skakade på huvudet. Sedan gick han långsamt nerför trappan till perrongen.

På väg åt skogen

På vägen hem ser jag en kvinna, som jag tycker mig känna igen men av någon anledning säger jag inte ”Hej”. Jag kliver på tåget, sjunker ner i bokens pärmar och blir en vampyr i Blackeberg. Efter en stund visar det sig att jag tagit fel linje och är på väg åt skogen.

Nåja, jag kliver av, tar rulltrappan, går över torget in i den punktbelysta parken, tänker på plötsligt vassa hörntänder men tar mig fram till skolan, korsar skolgården och börjar så smått närma mig mina hemtrakter, det vill säga min tunnelbaneuppgång. Och vem möter jag där på gatan, i mörkret, om inte den speciella, vagt bekanta gestalten, just det, kvinnan från perrongen. Hon kommer närmare och jag får åter sådan lust att säga ”Hej” när jag tycker att hon öppnar munnen på ett väl spetsigt sätt. Så jag trycker in en annan växel och hastar vidare.

Efter bara några meter vänder jag mig om. Hon är borta. Sedan hör jag en röst som sjunger …