Relativitet, då och nu

Allt är inte som det var eller är. Det är uppenbart att Marilyn Monroe hade koll på de relativa värdena i livet. Den bilden framkallas i en DN-recension (från i går, ännu inte på nätet) utifrån delar av skådespelerskans dagböcker, "Marilyn Monroe: Fragment, dikter, dagboksanteckningar".

Egentligen visste jag att Monroe var ytterligare innehåll än yta. I varje fall var min bild sådan sedan jag sett Nicolas Roegs film Insignificance där relativitetsteorin förklaras genom en gestaltning av den blonda figuren med den vita klänningen. Filmen inleds förövrigt med att vinden blåser upp genom ett galler i trottoaren. Fotoblixtarna färdas långsammare än tyget på klänningen veckar sig. Men en klassisk bild blev det.

Ljuset verkar ha passerats som rekordhållare i universums lopp om snabbare än snabbast. Om det relativa även i fortsättningen ska naggas i kanten visar sig inom kort. Säkert är väl att minnet av Albert Einstein kommer att bli allt skarpare. Och vill det sig, kanske vi nu kan besöka honom på ett eller annat sätt då. Om Marilyn är där får framtiden utvisa.

Blunda, titta

Om jag blundar så ser du inte mig.
Den kommentaren har jag mötts av ganska många gånger, både som ung och sedan som lite äldre.
Nu finns du inte!, kan också ljuda under leken.
Den sortens retorik kan bli ett språk mellan två eller flera när överenskommelsen antingen är en banal och glad blinkning eller en verbal kram som slätar över glappet mellan åldrar.
Nu till saken. Grabben här hemma är en järnkamin under alla årstider och i somras gick jag med på att beställa matchen per pay-per-view och sålunda plåga honom när di blåe enligt alla konstens regler skulle tvåla till pojkarna från Stadion. Alla vet hur det gick. Matchen avbröts och ska nu spelas om. På tv-räkningen en månad senare från tv-operatören debiterades jag för den fyra-fem minuter långa matchen. När felaktigheten påtalades urskuldade sig operatören och strök beloppet för matchen. Nu undrar jag vad som hänt om jag inte påtalat misstaget. Och hur många abonnenter har skörtats av berörda bolag?

Nu till en annan sak. I hemmet har vi nyligen bytt elbolag. För säkerhets skull ringde jag den forna leverantören och fick uppsägningen bekräftad. Döm av min förvåning när jag någon vecka senare från bolaget fick en ”Bekräftelse av ditt nya avtal”. Nämnda avtal skulle sträcka sig tills vidare, men inte bara det – det var tecknat samma dag som uppsägningen utfördes och dessutom innehöll brevet formuleringen ”Du har full ångerrätt inom 14 kalenderdagar från det att du har mottagit brevet.” Givetvis ringde jag företagets kundtjänst och fick till svar att sådana här brev alltid skickas ut, så att kunden aldrig hamnar mellan stolarna. Jag kan bara ana vad som hänt om jag inte anmärkt misstaget. Hur många abonnenter har lurats av berörda bolag?

Nu undrar jag om tv-leverantören och elbolaget utför en slags omvänd lek. De blundar för fakta och låtsas att jag och en massa abonnenter finns kvar trots att vi inte är intresserade av eller ens tagit del av tjänster och utbud. Eller är det just det som kallas avtal? Du får vad som står till buds och i en den fria konkurrensens yra har varken du eller jag så många val att göra annat än att blunda eller titta.

Hemlöshet, himmel, höst

Den här morgonen var speciellt seg och de små backarna jag trampade uppför fick hjärtat att slå. När jag passerat ett krön hände det. Bong. Klaffarna slog igen och slagen pausade. För jag blev så överraskad över att se en gestalt sova under den lilla bron. Kvinna eller man? Vad vet jag inte. Än mindre vem. Eller hur hon eller han kommit dit, dragit kartongerna med sig och kurat in i sig sovsäcken. Täckjackan var blå, mössan grå eller svart eller mörkt röd – i en färg som stavas svensk verklighet.
Jag får ofta känslan att det kunde varit jag som ligger eller sitter där och inte har annat än himlen eller olika broar som tak. Jag är säkert inte ensam om den tanken, och jag är nog heller inte ensam om att undra om det som hände i Storbritannien för några veckor sedan också skulle kunna utspelas här. En i veckan publicerad Guardian-artikel utifrån en rapport om ökande hemlöshet på de brittiska öarna får mig att grunna än mer.
Lunchen utspelades under bar himmel och värmen fick hjärtan att slå kullerbyttor. Bland andra möttes två pumpande kraftpaket. Deras läppar sögs ihop och de båda kropparna blev ett under bar himmel med varandras känslor som tak.
Det är höst i luften.