Den här morgonen var speciellt seg och de små backarna jag trampade uppför fick hjärtat att slå. När jag passerat ett krön hände det. Bong. Klaffarna slog igen och slagen pausade. För jag blev så överraskad över att se en gestalt sova under den lilla bron. Kvinna eller man? Vad vet jag inte. Än mindre vem. Eller hur hon eller han kommit dit, dragit kartongerna med sig och kurat in i sig sovsäcken. Täckjackan var blå, mössan grå eller svart eller mörkt röd – i en färg som stavas svensk verklighet.
Jag får ofta känslan att det kunde varit jag som ligger eller sitter där och inte har annat än himlen eller olika broar som tak. Jag är säkert inte ensam om den tanken, och jag är nog heller inte ensam om att undra om det som hände i Storbritannien för några veckor sedan också skulle kunna utspelas här. En i veckan publicerad Guardian-artikel utifrån en rapport om ökande hemlöshet på de brittiska öarna får mig att grunna än mer.
Lunchen utspelades under bar himmel och värmen fick hjärtan att slå kullerbyttor. Bland andra möttes två pumpande kraftpaket. Deras läppar sögs ihop och de båda kropparna blev ett under bar himmel med varandras känslor som tak.
Det är höst i luften.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Ja, man kan väl tänka sig att den som sov under bron aldrig tänkt sig att han eller hon skulle hamna i den situationen. Vilket barn skulle svara ”hemlös” på frågan om vad man vill bli?
Det är förvisso höst i luften, men varmare i Malmö i dag än under nästan någon dag den gångna sommaren.
Och de färgglada runda lyktorna på kajen vid gamla Posthuset i Malmö är borta.
Kul att läsa dig igen, Micke! Hemlösa är så upprörande sorgliga. I Lund där jag jobbar är de få, i Malmö mycket fler. Det är ovärdigt.
Jah, ljuset försvinner i dubbel bemärkelse.
Det ska nog mycket till att unga skämtar om hemlöshet, eller?
Eva, suck, i takt med att graderna sjunker verkar hemlösa (tvingas) bli allt synligare: under broar, i parker och i veckan även på en övergiven lekplats.
Skicka en kommentar