Diskuskastaren

”Fotbollsrörelsen är den enklaste av idrottsrörelsens idrottssektioner, och det gör att folket har lätt för att förstå det. Och i och med att det finns en serie, så skapar en sådan historia ett intresse utan att kvaliteten på fotbollen behöver vara så stor.”

Citatet kommer från en radiointervju med diskuskastaren (!) Harald Andersson. I fotoarkivet bläddrar jag fram till friidrottaren, som 1934 satte världsrekord i diskus och samma år vann EM-guld. Harald idrottade för den inre tillfredsställelsen, bortom publika vrål och medial uppmärksamhet. Något annat fanns inte från hans diskusring. När han kastat långt ville han dra sig tillbaka och njuta av det han hade presterat.

Tänk så modern Harald var. Eller har tiden ännu inte hunnit ikapp hans tankar?

Den fina intervju från 1937 kan du lyssna på här.

Vid sidan om Harald ser du Per-Albin som lirar bowling. Det är en annan historia.

Byline för båda fotona är Vicke Malmström.

Bra film, vidare i livet

Den amerikanska filmsajten imdb.com ger Mannen från Le Havre 7,3 av 10 i betyg. Jag är tveksam till trovärdigheten hos den sortens referenser, mest för att rösterna består av, tror jag, dels fans, dels personer som betygsätter för skojs skull. Min fru är av en annan åsikt och menar att genomsnittet speglar tittarnas smak. Hon sa:

Men det säger något om vad de som filmen är riktad till tycker. Inte om kritikerna gillar den. 

Jag kände mig frustrerad över det svaret och blev tvungen att fråga grabben vad han tyckte. Jo, han hade en åsikt.

De gånger jag har tittat på betyget har jag varit överens - man måste bara tolka det rätt, sa han.

Vad menar du med det, undrade min fru.

Över 7 är bra, mellan 5 och 7 går att se, under 5 är crap. 

Jag tänkte frågan, min fru formulerade den: Och hur vet du det?

Experience!

Sedan undrade han vad hans mamma sagt om imdb. Jag berättade.

Det är i och för sig sant, var grabbens kommentar. 

Sedan gjorde han och min fru high five. 

När det kommer till film vill jag tycka att jag har rätt, eller i varje fall har både tycke och smak. Nu sjönk mina axlar. Grabben, som slukar film och tv-serier, fortsatte att formulera sig.

Allt har undantag. Ibland funkar inte regeln. 

Vad händer då, frågade jag ivrigt.

Jag ser filmen. Är den dålig går man vidare i livet. 

Redan före gårdagens diskussion tipsade jag grabben om Mannen från LeHavre, en film som är bra – enligt imdb enligt grabben.

Jag vet inte hur man säger ”fuck, you” på ryska, men det vore på sin plats när nu styrka och kyrka är synonyma. Den här filmen är bra med eller utan imdbbetyg.

Vi går vidare. Vi hjälper varandra. Sverige måste ta emot fler flyktingar från Syrien.

Hjälp från Le Havre

Det mesta går att ordna bara alla hjälper till. Därför måste Sverige ta emot fler flyktingar från Syrien. Förstår du inte den ekvationen bör du se Mannen från Le Havre, en saga exponerad 25 gånger i sekunden och gjord med en sådan träffsäkerhet att Håkan Dahlby efter fullbordad sittning i biosalongen skulle säga något ömmare än ”fuck, you” till sina belackare.

En pojke och ett tjugotal av hans landsmän från den afrikanska kontinenten är inlåsta i en container. Tullen och polisen i Le Havre upptäcker flyktingarna och tänker skicka tillbaka dem till ursprungsdestinationen. Men pojken flyr. Han har som mål att återförenas med sin mamma i London. Parallellt möter vi en skoputsare och dennes krassliga fru.

Film är ett blickarnas medium och det är en särdeles magi när ögonkasten möter och undviker varandra eller drunknar i de sjöar iris och pupill kan bilda. Le Havre är en mötenas film och framför allt möjligheternas. Allt som oftast blir jag till mig av glädje av den tidlösa och gränslöst empatiska historien om solidaritet och humanism. Jag slår även kullerbyttor av de raka citaten till både fransk poetisk realism och amerikansk film noir. Vissa tagningar är ikonografiska och lika igenkännbara som när du, jag eller någon annan med behov att vara innerliga, eller kanske banala, ritar ett hjärta på ett papper. 

Att skoputsarparet heter Marcel och Arletty är väl ingen tillfällighet. Jag tänker på Marcel Carné vars filmer Dimmornas kaj, Hotel du Nord och Dagen gryr såg till att det sena 30-talet motstånd mot fascismen gestaltades samtidigt som människans behov av kärlek iscensattes. Arletty storspelade i flera av Carnés filmer och gav liv åt insikten att skinn på näsan förutsätter sårskorpor och rejäla malörer på livets landsvägar.

Det är lätt att bli högtidlig över Aki Kaurismäkis fina filmiska kommentar till det öppna och stängda Europa. Sverige måste ta emot fler flyktingar från Syrien.