Ruta 21

I många av Alfred Hitchcocks filmer misstänks hjälten vara skyldig till någonting. För att bevisa sin oskuld måste han eller hon (om Hitchcock någonsin hade kvinnliga hjältar, jag minns inte just nu) ta på sig skulden. Därefter blir han, eller hon, rentvådd. Under åren som kom raffinerade Hitchcock sin dramaturgi. I sista minuten är en av mina favoritfilmer, men mest drabbad har jag blivit när jag följt The wrong man med Henry Fonda.

Det är upprörande att journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i en politisk process dömts till elva års fängelse. Nu är frågan om de ska överklaga eller om de ska acceptera domen för att i nästa skede kunna söka benådning. Det är hemskt vad de måste stå ut med. Vidare är det lätt för mig att från Sumpan tycka någonting. Som att för en diktatur är lögner en förutsättning och därför spelar det ingen roll vad eller vem man utger sig för att vara. Därför tycker jag att Martin och Johan ska söka benådning och parallellt ha tilltro till att de politiska påtryckningarna blir så starka att den etiopiska regimen ger vika. Således blir de skyldiga till vad de anklagas för men förhoppningsvis fria. 

Den goda Alfred skulle nog le i mjugg. Och säkert skulle han i manuset skriva in karaktärer som menar att journalister som överträder lagar får finna sig i att dömas för vad som helst vare sig bevis finnes eller icke. För det hör till dramaturgins regler. I filmen och i verkligheten. 

God fortsättning.

På två hjul

Jag kommer ihåg första gången jag skulle rulla fram på två hjul. Det svindlade när marken kom emot mig, och det gjorde riktigt ont att skrapa kinden och knäet. Det tog ett tag innan jag äntrade sadeln igen. Jag var den sortens barn.

På lunchen förflyttade jag mig från en arbetsplats till en annan. Jag bestämde mig för att cykla en annorlunda väg än vanligt och irrade bort mig så mycket man nu kan göra det i den svenska huvudstadens förstäder. Nya ansikten och nya intryck bidrog till min vilsenhet. På en parkbänk satt två damer och pratade. När jag svischade förbi sa en av dem "Det rör på sig i varje fall". Kort därpå mötte jag ett gäng ungar, som med trampbilar for fram som jehun. Till och med en kvinna med barnvagn girade. Själv försöker jag hålla mig lugn när jag trampar och det ska mycket till att jag ska vifta med händerna eller börja snacka. Jag visar till och med hänsyn, även om jag i morse hade tankarna på annat håll och så svårt med styrfarten att jag nästan krockade med en annan cyklist.

Igår kväll när jag avverkade den sista grusvägen innan hemmet åkte jag förbi en bänk, där det satt en tant. Bredvid, precis nedanför en backe, bredde en stor vattenpöl ut sig. Så jag bromsade en aning. Tanten stirrade stint på mig och ögongloberna nästan hoppade ut, när hon förväntade sig att jag skulle fräsa i full fart och skvätta ner henne. Men jag gled i sakta mak och hennes ögon och kanske resten av hennes sinnen ville inte riktigt tro på det som hände. Blicken, ögonen, hjulen, rullet. Känslan var lite grann som datorn Hal i Kubricks ”2001”.

Att få en och annan hang up hör till. Vissa stannar kvar. Andra kastas över ryggen. Alfred Hitchcock föddes idag (alltså 1899). Han och Charlie Chaplin tillhör de där filmberättarna även om AH:s filmer inte berör mig på samma sätt som den lille luffarens. Men den gode Alfred fångade svindelkänslan på ett snyggt sätt flera gånger om, inte minst i den raffinerade "Studie i brott". Den filmen och en del annat har funkat på mig.

Här är förtexterna.



Imorgon är en ny dag. På två hjul. Då kommer fenomenale tempoåkaren Gustav Larsson att vara trött på frågan hur det kändes, känns och vad det kommer att innebära för ditten och datten.