I
många av Alfred Hitchcocks filmer misstänks hjälten vara skyldig
till någonting. För att bevisa sin oskuld måste han eller hon (om Hitchcock någonsin hade kvinnliga hjältar, jag minns inte just nu) ta på sig skulden.
Därefter blir han, eller hon, rentvådd. Under åren som kom
raffinerade Hitchcock sin dramaturgi. I sista minuten är en av mina
favoritfilmer, men mest drabbad har jag blivit när jag följt The
wrong man med Henry Fonda.
Det
är upprörande att journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson
i en politisk process dömts till elva års fängelse. Nu är frågan
om de ska överklaga eller om de ska acceptera domen för att i nästa
skede kunna söka benådning. Det är hemskt vad de måste stå ut med.
Vidare är det lätt för mig att från Sumpan tycka någonting. Som att för en diktatur är lögner en förutsättning och därför spelar det ingen roll vad eller vem man utger sig för att vara. Därför tycker jag att Martin och Johan ska söka benådning och parallellt ha tilltro till
att de politiska påtryckningarna blir så starka att den etiopiska
regimen ger vika. Således blir de skyldiga till vad de anklagas för men förhoppningsvis fria.
Den goda Alfred skulle nog le i mjugg. Och säkert skulle han i manuset skriva in karaktärer som menar att journalister som överträder lagar får finna sig i att dömas för vad som helst vare sig bevis finnes eller icke. För det hör till dramaturgins regler. I filmen och i verkligheten.
God
fortsättning.
Inlägg
