Knappast full koll

Ibland har jag inte koll på mig själv. Jag tog ett annat tåg än jag tänkte och fick mig en vidare tur än planerat. Nu har jag hämtat upp mitt bagage i en annan vagn och klev av på något slags perrong, jag vet inte vilken. Cyberrymden är också sådär klurig, och speciellt mjukvarorna spelar spratt. Försäkringskassan verkar ha tagit i så det knakat och gjort hejdundrande felsatsningar, eller något. Efter att ha läst en och två artiklar i dagens DN förstår jag fortfarande inte vad som hänt, hände, händer annat än att pengarna rullat.

Häromdagen såg jag en fin fransk film som jag hade svårt att förstå mig på. Marie Baie des Anges heter den och var en sommarberättelse om tonåringar på glid i naturen, i samhällets periferi. Olika sorters brott blev barnens nöjen i värmen. Och så deras gemenskap förstås, då deras lillgamla beteenden blandades med rent barnsliga. Tonen var skön men givetvis både mörk och oroväckande. Så blir det när stålar är drivkraften.

Själv är jag en snål sate som har svårt att sprätta en miljon hit eller dit. Och bra är det. Eller gott i varje fall. I knappt en veckas tid har ett öppnat halv paket bacon legat i kylen och retat mig. Jag vägrar att kasta mat och stuvade om gårdagens purjolökspaj till middag. I stället blev det fräst pak choy med dito svampar och pressad vitlök som fick snabbputtra med balsamvinäger. Pannans innehåll flög över till basen, som utgjordes av blandsallad, tomater och rivna morötter. Oregano, olika sorters peppar, salt och än mer vinäger fick ångorna att stiga än mer. Baconbitarna, mitt grädde på moset, trivdes – även om de naturligtvis inte behövs om man är lagd åt det hållet. Alla goda ting är tre och spenatpastan och fetaoströran anslöt sig till min baconsallad. Full koll, förutom att jag har svamp över. Purjolöken smakade ikväll.

Krasst & kasst

En krönika av DN:s Niklas Wahlöf om hur allvaret trycks bort i tv till förmån för leken fick mig att fundera över Försäkringskassans senaste reklamkampanj, som visades i DN igår. I texten, som handlar om den nya sjukförsäkringen, tilltalar FK mig som om jag vore korkad. Reklamtexten innehåller följande fem rubriker:
”Vi börjar med nötkärnorna”
”Vi fortsätter med de lite snoriga”
”Och så går vi vidare till de lite mer sjuka”
”Men om man är jättesjuk då”
”Vill du veta mer”

Hade jag varit kass, fått en cancerdiagnos eller något värre skulle jag blivit förolämpad av den här förringande tonen. Ah, jag blir förolämpad redan nu, fastän jag har turen att känna mig kry bortsett från en och annan själslig plåga och en katarrattack. Det kunde ju varit värre. Goda skratt förlänger livet. Det gör inte hånskratt à la FK.

Jag gillar att leka, skoja, spela Allan eller Agneta. Men jag betraktar mig som vuxen och börjar inte gullinusspråka utan att jag fått klartecken. Det gäller till vuxna och till barn. Och givetvis även till plastankor. Kvack!