Frågor

Min fru och jag var med när Terrafem firade tioårsjubileum. Det är såklart inget att jubla över att kvinnor med olika bakgrunder misshandlas, känner sig otrygga och har ett helvete. Men nog slår jag klackarna i taket över att organisationen erbjuder social och juridisk rådgivning på 44 språk. Frågan är hur lång tid det tar för att bli en institution med långsiktig planering i stället för att som nu vara beroende av verksamhetsbidrag från ett år till ett annat.

Senare blev det kombodrömmar och kickkoll tack vare Inception. Själv tog jag filmen på största allvar och försjönk i ett sovande stadium, där lyckan log och stjärnorna steg i takt med att verkligheterna i filmen gick in i och om varandra. Grabben hade anslutit sig till vårt sällskap och envisades med att fråga ”Vad gör de i Paris?”.

Själv älskar jag ljusets stad. Inte för baguetterna, les croques eller ens att det spelas boule här och var. Inte heller för att jag en mystifierades av en affisch med Nastassja Kinski eller för att jag inbillat mig att jag badat i näckrosdammen som Monet målade eller för att jag på en biograf i ett av de latinska kvarteren såg Eva Henning på duk i Fängelse. De händelserna är förvisso bidragande faktorer som bidrar till den myt jag gjort till min och att den där frågan som räcker ett helt liv ställdes just där och ingen annanstans.

Pirr och kakor

Lite fniss och pirr i magen hör till. Liksom smörgåstårta och kakor. Solen sken.

Barn på nytt

Barn mår inte bra av att agas. Hävdar du motsatsen ringer det kanske i dina öron eller så ryggar du tillbaka när en handflata höjs.

Jorden är varken vår mor eller far, däremot vår unge som vi som bär ansvar för inför inte bara vår utan kommande generationer. Det krävs inte många eller långa filosofiska reflektioner för att komma fram till den slutsatsen. Därför är det förvånande att läsa S-Mp-V:s centerpartistiska kärnkraftutspel i dagens DN. Inte ens mellan raderna framgår det att frågan om avfallet ännu inte lösts – och väl aldrig kommer att lösas. Men andra ord: lite stryk skadar aldrig vår stora fina planet.

När jag var liten ville jag bli astronaut. Sedan visste jag inte vad jag ville och då började jag lyssna på Jam, Clash, Au Pairs och TT Reuter. Igår var vi på Ritz/Debaser och dansade.


Innan dess fixade jag auberginen till lasagnen. Det vill jag kunna göra även i framtiden. Det tänker jag ta strid för. Men barn ger jag mig inte på.

Nyår

I veckan började det persiska nyåret. Eldstäderna tändes här och var som i bästa valborgmässoaftonstil. Det värmde.

Idag firar grabben det nya kurdiska året. Han är fem och en halv timmes flygresa bort, och min fru och jag hänger med läpparna då och då.

I morgon är jag inte äldre än att det fortfarande är Teenage Kicks som gäller. Bubblet ligger faktiskt i kylen och korken har väntat bra länge på att flyga iväg. Dessutom kommer Stenstorp med ett toner från då på USB, och Allas har med sig tjut. Det kräver sin bukett.

Just nu 1864

Det är nu det gäller.

Fransmannen Charles Baudelaire uttryckte sig 1864 i prosadikten "Berusa er" på ett annat sätt:

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det som gäller. För att inte känna Tidens förfärliga börda som krossar era axlar och tynger er till marken måste ni oupphörligt berusa er.

Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, efter behag. Men berusa er.

Och om ni någon gång vaknar upp, på trappan till ett palats, i det gröna gräset på en dikesren, i den dystra ensamheten på ert rum, med ruset redan på väg att förflyktigas, fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, uret, allt som flyr, allt som suckar, allt som rullar, allt som sjunger, allt som talar, fråga vilken tid det är; och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, uret ska svara er: ”Det är tid att berusa sig! För att inte bli Tidens pinade slavar, berusa er utan hejd! Med vin, poesi eller med dygd, efter behag.”

Alstret är hämtat ur Små prosadikter (La spleen de Paris) i översättning av Lars Bäckström.

Dagen fortsätter. Just nu, sedan, igår.

Ikväll eller imorgon redan

I somras fick jag syn på en kvinna som jag gick på kurs med för två decennier sedan. Sedan dess har våra blickar möts några gånger. Idag stannade vi till och redogjorde för de senaste tjugo åren. Drygt fem minuter tog det. Kanske tio. Trevligt var det. Sådana ögonblick känns bra när det lackar mot jul och året ska dra ihop sig. Ah, de känns bra när som.

Jag är ledig från och med nu till dan efter nyårsdan, och ikväll ska jag på fest eller kanske det är imorgon. Jag har försökt få tag på värdinnorna, men icke än så länge. Och vad spelar det för roll? Klackarna slår redan i taket.

Trevlig helg!

Speedway, sång, story

I somras var min fru och jag på speedway (fotot är hennes!) och såg Smederna få pisk av Vetlanda. Hela stadion höll andan när en smed hade drattat omkull. Funktionärer rusade dit, liksom den unga publiken. Ambulansen kom farande men då reste sig föraren och det var ingen fara på taket. Alla klappade händerna och var glada. Men det var ingen som sjöng.

Igår var jag på fest och träffade människor jag inte sett på fem, tio, femton och tjugo år. Det blev en kalaskul kabinettblandning. Bland annat skrålade jag till en Ebba Grön-låt, som framfördes av ett gång femtonåriga tjejer. Jag trodde först att det var en Dom Fåglarna-sång de lirade, men vid tvåtiden i natt slog det mig att jag tagit miste. Vissa saker sitter i ryggmärgen, eller?

Jag kommer att tänka på när jag såg den eminenta tv-serien "Upp till kamp!" på SVT Play. Jag kollade på första avsnittet och gick vidare till det andra och imponerades omgående hur vågad, närmast våghalsig gestaltningen var. Snart förstod jag att det var den fjärde och sista delen jag kollade på. En bra story fungerar alltid, eller hur?

Party party

Som Paul Haig en gång sjöng.



Den videon var tyvärr snuttifierad. Hör vill till tiden. Här ytterligare ett alster.