Frågor

Min fru och jag var med när Terrafem firade tioårsjubileum. Det är såklart inget att jubla över att kvinnor med olika bakgrunder misshandlas, känner sig otrygga och har ett helvete. Men nog slår jag klackarna i taket över att organisationen erbjuder social och juridisk rådgivning på 44 språk. Frågan är hur lång tid det tar för att bli en institution med långsiktig planering i stället för att som nu vara beroende av verksamhetsbidrag från ett år till ett annat.

Senare blev det kombodrömmar och kickkoll tack vare Inception. Själv tog jag filmen på största allvar och försjönk i ett sovande stadium, där lyckan log och stjärnorna steg i takt med att verkligheterna i filmen gick in i och om varandra. Grabben hade anslutit sig till vårt sällskap och envisades med att fråga ”Vad gör de i Paris?”.

Själv älskar jag ljusets stad. Inte för baguetterna, les croques eller ens att det spelas boule här och var. Inte heller för att jag en mystifierades av en affisch med Nastassja Kinski eller för att jag inbillat mig att jag badat i näckrosdammen som Monet målade eller för att jag på en biograf i ett av de latinska kvarteren såg Eva Henning på duk i Fängelse. De händelserna är förvisso bidragande faktorer som bidrar till den myt jag gjort till min och att den där frågan som räcker ett helt liv ställdes just där och ingen annanstans.

Skrivet i stjärnorna

Vi gjorde en King Kong och tog oss upp i Empire State Building.

Precis som så mycket annat som man gör för första gången var känslan kittlande. Himlen låg som en filt över oss och molnen burrade upp sig vid våra nunor. Inte desto mindre önskade jag titta neråt.
Först lite.

Så än mer.

Lite till.

Därefter fanns ingen återvändo.












När vet man att man gjort rätt? Är det förutbestämt? Beror det på hur det känns?

Vi tog oss till Bryant Park, där vi kastade kula. Parken kallades tidigare för Needle Park på grund av att många sprutnarkomaner höll till där. Numera är platsen väl fungerande och välkomnande sedan företagen runtomkring bildat en stiftelse, som ser till att olika aktiviteter kan arrangeras av idealister som även får betalt för sitt kunnande.

Under boulespelet lirade vi med och mot en man, vars hjärta klämtar för en svensk kvinna. Sådant sker, den rytmen känner vi alla till men förvånande nog känner både jag och min fru damen ifråga. Vi från hemmavid. Han från här. Och så hon.

It's written in the stars, utbrast mannen när faktumet framgick.

Så kan det vara. Livet är kort och vägarna outgrundliga. Vi gör våra val. Stjärnorna lyser. På oss alla.

Kyss mig

På vägen hem igår passerar jag den där konungastatyn. Nedanför sitter två själar omslingrade. Deras huvuden går ihop och plattar till perspektivet. Bara ölburken, som en av dem håller i, sticker ut. Deras kyss känner jag på trottoaren, gatan, i tunnelbanan, boulehallen, än en gång i tunnelbanan, när jag läser grekiska, somnar framför tv:n, vaknar mitt i natten. Läppar. Torrt i luften. Kyligt.

Dagens morgon innehåller en lika strålande scen, låt vara att de tu är unga, häftiga och på sina sätt fortfarande kvar i natten. De vajar aningen trotsigt på trottoarkanten där de sammanflätade förbereder sig på vad som komma skall – skilda vägar.

En av många fördelar med att kyssas är att du försvinner med den andre. Går upp i, in i. Ibland, nej ofta, är det nödvändigt att kyssas. Lika nödvändigt är det att försvinna. Jag tycker att Jimmie och Göran borde låta sina tungor mötas. Vem vet, de kanske går upp i varandra och försvinner? Något gott kan komma ur situationen. De kan till exempel komma ut och bli som vanligt folk. Som du och jag. Eller lite snälla i varje fall.

Möten

Strosade i det gröna. Två gestalter fångade min uppmärksamhet.

Jag smög mig närmare.


De märkte mig inte.


Jag kunde höra dem.

Det är i Marabouparken det händer.

I Berlin sker annat. Där joggade Usain Bolt sig till semifinal på 100 meter. Mest imponerad blev jag av Asafa Powell. Tyson Gay lurar i vassen.

Peace, Love & Understanding

Askungarna Arne & Anna

På promenaden vid Stockholms ström såg jag dem direkt. De förälskade. Både han och hon var på väg åt var sitt håll. Ingen av dem kunde slita sig ifrån varandra. Kvinnan kastade blickar omkring sig och en av dem landade på mig. När hon tittade åt mitt håll såg hon igenom mig. Hennes bestämda och samtidigt förvirrade ögonen fortsatte sedan sin vandring.

Ett stenkast bort satt ett yngre par med var sin hörlur. De lyssnade på en ganska taktfast låt, för killen höll takten genom att pussa tjejen på kinden. Puss. Pu-pu-pu-puss. Puss, puss. Och för att inte tappa rytmen, tror jag, slog han tummen mot låret. Puss.

Jag tänkte att Love is in the air eller någon annan lämplig sång borde spelas av en gatumusikant. Men nada. Bara trafikbrus, mobiltelefonröster och måsskrin. I stället såg jag skon på räcket. Som säkert tillhör eller kanske väntar på, just det, Askungen. Eller är det någon annan som hoppas på en bal på slottet elller i underjorden? Arne eller Anna? Någon?