Svängplatt

Har haft en ojämn dag. Skratt har utan förvarning blandats med frustration. Nej, det stämmer inte, för svängningarna var väntade och regnade från himlen ungefär som när grodor faller. Kräldjuren som landade framför mig var utrustade med paraplyer. Jag fattade vinken och än en gång gick det upp för mig att jag inte gillar det platta dygnet. Men samtidigt får det vara någon måtta på terrängen.

Amaryllisen har slagit ut. Med glädje dessutom.

Jag är glad.

Eukalyptus

Fyller snart år. Fick smutsigt detaljrika blommor i kväll.

De luktar gott.

Mun, öga. öra

Mörkret faller och det händer en massa jävelskap runt om i världen. Därför vill jag berätta om vilken uppenbarelse det för några veckor sedan var att smula ner fetaost i potatis- och purjolökssoppan. Osten skar och rundade samtidigt som den spetsade till och fick min tunga att utveckla spröt.

I sammanhanget är jag tvungen att nämna C, som är en riktig gottegris. Som sådan har han sina preferenser. Därför var det med stort intresse helgens middagssällskap följde hans hand som transporterade en kub Rocky road mot munnen. Pralinen, den oförbehållsamt onyttiga, åkte raka vägen in varpå C blundade, la huvudet på sned. En stund senare slog upp han ögonlocken. Han lät den rika mängden ögonvätska vara.

Vardagen är inte bara mat och prat utan också lyssnande. Jag hade turen att välja önskedokumentären Det skulle handla om meningen med livet. Den har en trevlig rytm och överraskar med sina utvikningar. Nav i journalisten Anna Hammaréns berättelse är den då 90-åriga Elisabeth Ralf, vars erfarenheter om svenskt och tyskt, frigörelse och förförelse, Televerket och dockskåpsattribut fogas samman på ett begeistrat sätt. En replik glömmer jag inte:

När han försökte strypa mig avbröt jag förhållandet.

Här kan du lära om både programmet och Elisabeth Ralf.

Framåt bakåt

För en vecka sedan firade en vän att han på dagen bott i Sverige i 24 år. Tiden går men vad som synes beständigt behöver inte vara det.

Jag var aningen sen hem. Det var min tur att laga middag. Både min fru och grabbens magar kurrade. För att stilla hungern började de fantisera om att starta partiet invandrardemokraterna, som skulle gå till val på att förpassa stygga sverigedemokrater till något inskränkt land kanske inte så långt bortom närmsta sund. Det lät som en god idé och maten smakade.
Alldeles förträffligt, som någon självgod karaktär säkert skulle säga i en film som utspelar sig för femtio, sextio eller hundra år sedan.
Mycket har hänt sedan dess.

På min väns fest på gården uppehöll vi oss vid tiden för drygt två decennier sedan. Vi gick även bakåt, men mest blickade vi framåt, vill jag tro, samtidigt som vi proppade i oss kakor och chips och sörplade kaffe och vin.

Moules frites

Sedan en tid tillbaka tänker jag på Stig Dagermans reportagebok ”Tysk höst” varje gång jag käkar potatis. Det spelar ingen roll om kartofflerna är i klyft- eller hasselbacksform, skivade eller rivna, som kaka eller gratäng. Kvinnan står där. Hon i ”Retur Hamburg”. Hon som åkt från Hamburg med fyra tomma potatissäckar, tiggt från bönderna, fyllt säckarna med följden att hon omöjligt kunde få plats på alla de överfulla tåg som forsar mellan ruinerna. Hon står på perrongen. Hon väntar på ett tomt tåg som aldrig kommer.

Vi samlades några stycken och käkade påmmes frittes, som det uttalades ganska långt upp i min ungdom. Till dem sörplade vi musslor och drack allehanda porter, ale och lager. Gemytet tilltog allteftersom, speciellt i takt med att musiken från förr svepte om oss.

När jag tänker efter går gränsen vid mos. Då har kvinnan med säckarna försvunnit. Dagermans bok finns kvar och har getts ut på nytt. Läs den.

Avslut

Vissa saker blir aldrig av. För några veckor sedan skulle jag gå på bio efter jobbet men det var slutsålt. På vägen hem passerade jag kaféet, där B och jag fikade för många år sedan. När A för inte riktigt lika länge sedan berättade att B insjuknat och avlidit i sitt hemland var jag så involverad i C:s allvarliga sjukdom att jag inte kunde ta till mig döden. Jag hade fullt sjå att hålla den på avstånd hela tiden.

Jag snackade inte med A och sådant kan väl ske, men det är bra att göra avslut. Så innan sommaren är slut ska det bli av. Innan dess, i kväll rättare sagt, ska jag gå på bio. Jag förbeställer aldrig biobiljetter. Är det fullsatt så är det. Då gör jag något annat.

Ringer A kanske.

Barn på nytt

Barn mår inte bra av att agas. Hävdar du motsatsen ringer det kanske i dina öron eller så ryggar du tillbaka när en handflata höjs.

Jorden är varken vår mor eller far, däremot vår unge som vi som bär ansvar för inför inte bara vår utan kommande generationer. Det krävs inte många eller långa filosofiska reflektioner för att komma fram till den slutsatsen. Därför är det förvånande att läsa S-Mp-V:s centerpartistiska kärnkraftutspel i dagens DN. Inte ens mellan raderna framgår det att frågan om avfallet ännu inte lösts – och väl aldrig kommer att lösas. Men andra ord: lite stryk skadar aldrig vår stora fina planet.

När jag var liten ville jag bli astronaut. Sedan visste jag inte vad jag ville och då började jag lyssna på Jam, Clash, Au Pairs och TT Reuter. Igår var vi på Ritz/Debaser och dansade.


Innan dess fixade jag auberginen till lasagnen. Det vill jag kunna göra även i framtiden. Det tänker jag ta strid för. Men barn ger jag mig inte på.

Ikväll eller imorgon redan

I somras fick jag syn på en kvinna som jag gick på kurs med för två decennier sedan. Sedan dess har våra blickar möts några gånger. Idag stannade vi till och redogjorde för de senaste tjugo åren. Drygt fem minuter tog det. Kanske tio. Trevligt var det. Sådana ögonblick känns bra när det lackar mot jul och året ska dra ihop sig. Ah, de känns bra när som.

Jag är ledig från och med nu till dan efter nyårsdan, och ikväll ska jag på fest eller kanske det är imorgon. Jag har försökt få tag på värdinnorna, men icke än så länge. Och vad spelar det för roll? Klackarna slår redan i taket.

Trevlig helg!

We’re a family

Helgen kunde inte börjat bättre. Jag var klar med jobbestyren och förvisso helt blank med vad jag skulle laga för slags käk, när telefon ringde och jag svarade och snackade och jag la på och sedan ringde det igen och igen och igen och jag fick goda förslag om vad jag kunde göra med såväl rotsellerin som palsternackan. Men det bästa av allt var att jag plötsligt kunde titulera mig morbror! Tack vare tonåriga C:s uppfinningsrikedom och hennes önskan att på ett okomplicerat sätt kunna umgås med jämnårige grabben blev deras mammor systrar och eftersom ena mamman är min fru blev jag en helt och fullt ut miljöklassad morbror.

För våra systrar och bröder i Afghanistan är intolerans och attentat en del av vardagen. Jag läser om det i DN, men tycker att rubriken ”Obamas utmaning” polariserar problemen och förringar de afghanska medborgarnas demokratiska insatser. I samma tidning utgår sportkrönikören Johan Esk från höstmörkret och tar hela sin familj, Arsenal och, vill jag tro, stora delar av resten av världen i sin famn. Och visst kan korv och mos smaka som lunch.

Själv tillagade jag tomat- och lökpaj med en och annan oliv. Salladen bestod av isberg, gurka, grönkål och palsternacka. Bredvid stekte jag champinjoner med vitlök tillsammans med fint skuren rotselleri och grovt riven spetskål, som jag senare pressade en apelsin över. Alla verkade trivas och smakade super.