Ibland, ibland inte

Dagarna flyter som en ström av bekanta uttryck och angivelser som successivt antar nya former och skepnader som både gäckar och väcker nyfikenhet. En sekund passerar. Och så en tiondel. Hux flux en månad. Av ledighet på landet, av jobb på kontoret och så några dagars intensivt grävande efter framgångar i sandlådan, där alla – efter tycke, behag och smak – samlas, umgås och tävlar.

Min fru och jag men inte grabben åkte till boule-SM i Falun. Bilvägen dit var en transportsträcka av asfalterad väg kantad av raka furor och öppna fält. Den natursköna civilisationen fick oss att slappna av och sjunga i takt med gaspedalens tryck och Bo Kaspers orkesters sånger samtidigt som vi registrerade olika tecken på att vi var på främmande mark. En avfart visade sig leda till ingenstans. Ett gäng kossor var klädda i vitt, medan andra vägsidans kreatur anammade prideveckans färgglada regnbåge. I en matvaruaffär försökte en man panta och visade stort tålamod med alla sina burkar. Apparaten satte inte igång att svälja metall förrän mannen hostade.

Harjlk, lät han.

Två gånger.

Så knycklades metallcylindrarna.

Att spela boule är väldigt enkelt. Antingen lägger du, dvs kastar ett järnklot som ska komma så nära den lilla träkulan som möjligt. Eller så skjuter du, dvs kastar ditt klot så att det träffar motståndarens kula, så att denna förpassas bort från lillens närhet. För en utomstående kan spelet tyckas både naivt och förutsägbart. För en nörd som mig innehåller det skönhet, finess och är inte bara ren fröjd utan även i vissa ögonblick ren konst. Att lira kula är just kul men spelet vore knappast så otroligt roligt om inte tävlingsdelen manifesterades.

Vad som ytterligare fascinerar med boule är att många utövare har en egen teknik, både vad gäller lägg och skott. Under de här mästerskapen mötte jag en spelare som dansade balett med sin handled, en annan framstod som den animerade Tjalle Tvärvigg med gummikropp. En tredje verkade tycka synd om marken och klappade försiktigt nedslagsplatsen inför varje kast. Man spelar i strålande solsken och hällande regn. Sandaler möter gummistövlar. Shorts ställs mot galonbyxor. Det finns klasser, för ungdomar, damer, 55-åringar, för dem som fyllt 65 samt en öppen klass. I den sistnämnda kategorin kan alla ställa upp. Vid sidan om tävlingarna kan du mingla, njuta av semestern, lyssna på anekdoter eller bara gräva i sandlådan. Kanske går du ut och äter middag med din klubb och till efterrätt sjungs Bellman-kupletter.

Min fru och jag såg inte så mycket mer av gruvstaden annat dess fasader. Det är synd, just det yttre tilltalade mig. Nu vet jag inte när jag nästa gång kommer till Dalarna. Suck. En morgon läste jag i varje fall Falukuriren och till en annan frukost sög jag i mig Dalademokraten. I den senare tidningen skrev en bonde indignerat över tidens tempo, över hur det flyktiga premieras och hur okunskapen sakta och mycket säkert blir norm. Det var en deprimerande text som gjorde mig glad. Det är viktigt att sätta ord på känslor som föds av faktum. Några sidor senare skrevs om en kvinna som i trädgården skådat inte bara fåglar utan även en björn. (Inga av artiklarna är utlagda på nätet.)

Under ett SM kan du möta såväl fullständiga nybörjare som garvade landslagsspelare. Ibland lyckas du med dina föresatser, ibland inte. Du ser ut ett nedslag och kastar ditt klot. Varken min fru eller jag hade spelat SM på några år så intrycken var både många och starka. Framför allt frestas de mentala batterierna och att ställa upp i alla klasser (förutom trippel även mixed, singel och dubbel) var alldeles för optimistiskt. Sådant vet man aldrig på förhand och ger man sig in i leken får man tåla steken. De flesta klot vi utförde var lyckade. Ibland räckte det för vinst, ibland inte.

Skattjakt

Är på Gotland, lugn, ro, lite sol. Letar skatter. Återkommer om en vecka.

Grönt är skönt

Det här landskapet är gjort av Mats Gus Gustavsson. Jag blir helt knäsvag av det gröna, som omger oss under den här årstiden. Men så är jag också stadsbo till de flesta beståndsdelarna. De kommande veckorna eller så ska jag försöka upptäcka ytterligare nyanser och skiftningar och ta dagen som den kommer. Ha det gott i det gröna.

Landet nästa

Det går som det går

Det gick som det gick igår kväll. Sabri är kanske inte världens bästa ”så kallade högerback”, för att citera Ralf Edström, men nog var han strålande igår kväll. Att det sedan var hans vänstra tyska motsvarighet som punkterade matchen och samtidigt replikerade uppsnurrningen vid 2-2 var väl symptomatiskt för matchen. Och inte desto mindre sympatiskt. Bollen har verkligen varit rund under veckorna i Schweiz och Österrike.

Vad som nu sker får Doris Day sjunga om.



Själv kopplar jag ner för ledighet.

Trevligt månadsskifte!