Teaterliv

I Vitryssland riskerar du att fängslas och misshandlas om du spelar teater. Fy fan, vilket jävla liv.

Kolla här på ett bra Aktuelltinslag om Fria teaterns vassa och heroiska föreställningar. Spola fram till 17.58.

Kärlek, covers & jordnötter

Ibland går jag baklänges och snubblar mig igenom vardagen. Strax efter lunch i går besöker jag Sundbybergs Teaterfestival. I takt med Teater De Vills skojiga och superrara föreställning En lektion i kärlek om sex och numerära föreställningar däromkring blir jag yngre och får allt mer spring i benen.

Efter en middag på kvarterskrogen breder nattens alla frestelser ut sig. Jag befinner mig i världens centrum och är på väg att lyssna på pubertetens glada toner av desperation och några portioner ångest.

Strax efter nio börjar bandet Wall of Clash spela just covers av Clash. Sånger på sång och sedan bas, trummor och fyra gitarrer trycker ner pedaler, vevar armar, gungar.

Vissa låtar känner jag igen, andra inte. Tiden går, kommer tillbaka och presenterar sig på nytt.

När Janie Jones liras är jag nörd av börd.

Sedan är det plötsligt över. Jag minns när vårt band på premiärspelningen en nyårsafton i ett rivningshus för länge länge sedan körde Janie Jones och både trummisen och basist kom av sig men hur jag och gitarristen drog in dem i matchen igen tack vare pumpande sång och handklapp. Det var tider det, skulle jag kunna säga. Men det var då. I går är en annan femma, och gårdagens refränger blir hyperaktuella visdomsord kryddade med svett och öl. Jag är lite hes i dag. Bankrobber frälser mig alltid på ett patriarkalt nostalgiskt sätt som Skids The saints are coming också gör.

Natten skruvas sedan åt ytterligare. Varma slöjor sveper omkring och drar ner oss i underjordiska valv där nyckelharpa och fiol ackompanjeras av andra akustiska instrument. Alla smutsiga detaljer och alla andra i lokalen håller takten och skrålar, förutom serveringspersonalen men de är å andra sidan sett klädda som väpnare. Samtidigt som jag inser att medeltiden är ett faktum blir jag aningen konfunderad över vad som komma skall. Kanske ska jag färdas till Ithaka och möta en cyklop eller en siren? Vid tre eller något sådant har tunnelbanan tagit en omväg och jag har fått en promenad. År noll. Hemma.

För en stund sedan pratade jag med alla om det gångna halvdygnet. För många jordnötter kan få en att känna sig kymig dagen efter. Så var det även då, vilken tid det nu var, om jag minns rätt.

Fyrverkeri av stolthet

Kommer in på en Broadwaypjäs om att komma ut, om tron på ett kristligt paradis och samtidigt fördömandet mot så kallade syndare, om att brottas med kärlekskval som får så stora proportioner att de av nödvändighet måste sopas under mattan. Next Fall heter stycket, som använder klichéer och robusta karaktärer lika lent och ledigt som majonnäsen, dillen och citronbiten på en räkmacka. Det är med andra ord en välgjord portion teater med både bitter och söt eftersmak. Att förtrycka en människas sexualitet är så mycket värre och starkare än att fördöma individers religiösa eller politiska val. Störst av allt är kärleken. Jag kan inte låta bli att blicka bakåt och undra det just är det här som är navet i Derek Jarmans filmer.

Kvällen innan vi åker över Atlantan är det ett infernaliskt hänförande fyrverkeri över downtown, Manhattan. Himlen lyses upp i närmare en halvtimme. Kanske utgår raketerna från kvarteren runt Ground Zero, kanske smälls de av vid vattenbrynet. Från takterrassen förstummas vi och glömmer bort att tugga i oss middagen. Vi inbillar oss att skådespelet är till vår ära – för att vi kom hit efter väldigt många år, inställda planer och diverse turer.

Samma dag som vi ska byta tidszoner kommer vi iväg till Greenwich Village. Där går årets Pridefestival av stapeln. Siren Bikers är speciellt tuffa. Glada är väl alla. Och stolta. Det är ett passande avsked.

Läskpapper

Föreställningen var så mycket bättre än vad den kunde tänkas vara. Jag visste ingenting om pjäsen eller uppsättningen annat än att den skulle handla om en familj och att Marie Göranzon nog skulle stå på scenen.

”En familj” som stycket heter är en tragisk historia som fick grabben, min fru och mig att kvida av skratt. Den handlar om en grupp människor som simmar omkring i sina vakuum och förutfattade meningar och kippar efter andan så gott som hela tiden eftersom de varken trivs med sin tillvaro eller sitt ursprung. Tabletter, alkohol, marijuana och gränslös sex blir följden i takt med att kaoset uuurartar.

Skådespeleriet var tajmat som brisen en sommardag efter doppet just då glassen så när smälter framför dina läppar. Grälen var som grillad fläskfilé. I like. I eat. På scenen trivdes inte bara Marie Göranzon utan även Jan Malmsjö och Börje Ahlstedt, Kristina Törnqvist och Ingela Olsson. Ibland är det bra att inte ha koll och vara som ett läskpapper. Några repliker från "Paris, Texas" sög jag också i mig.

Det är den bästa teater jag någonsin sett, sa grabben.

Hejlahojla

I dag ska grabben, min fru och jag gå på teater. Hejlahojla. Det var så länge sedan att jag inte minns när och det ska du veta skäms jag över. För inget är som ögonblicket, det där raffinerade och iscensatta men fullständigt unika.

I veckan var jag på en konferens och lyssnade på visioner och mål. Sittfläsket smalt bort några gånger och understundom tog luften i lokalen slut Man kan tro att pauserna skulle ägnas åt rekreation, men icke helt och hållet. Vid ett tillfälle satt vi, några deltagare på rad à la den sista måltiden, och tittade ut genom ett panoramafönster. Vi såg hur ett flertal män vaggade fram och tillbaka pratande och nickande med sina mobiltelefoner. Det såg koreograferat ut. Tänk dig en föreställning av Mats Ek, och hans syster Malin går över gräset, korsar stigarna och kanske även trippar på vattenytan.
De kanske talar med varandra, föreslog min radkamrat.

Vid närmare eftertanke tror jag att de upprätthöll någonting. Ungefär som i Truffauts ”Fahrenheit 451” efter Ray Bradburys bok, där revolutionärerna går omkring och lär sig berättelser utantill. Eller kanske ska det liknas vid studenten, som i en pjäs signerad Tom Stoppard bor på en bro som han målar och när han är klar börjar han om från början. Eller var de mobila samtalen rop på hjälp att någonting måste ske, för så här kan vi inte längre hålla på. Hejla...

Gränser, liv och död

När det begav sig tyckte jag att Sju tre-projektet var en naiv förhoppning att luckra upp gränser, för att besöka ondskans domäner. Verkligheten överträffade som bekant dikten.

Nu har kulturjournalisten Elisabeth Åsbrink skrivit en reportagebok om teaterföreställningen och några av de inblandade på scenen och bakom kulisserna. Intressant är att artikeln, skriven av Annika Persson, ger exempel på hur Åsbrinks förhållande till dramatikern Lars Norén (Sju tres upphovsman) svävar på både intima och distanserade moln, och hur Åsbrink nog haft gränslösheten som sin stora drivkraft i arbetet med boken.

Jag svävade väl inte på moln men det var en väldigt trevlig upplevelse att livelyssna på Bo Kaspers orkester, när de framförde Undantag med den fina refrängen:

”du och jag
är vi ett annat slag
är vi ett undantag
du och jag?”

Konserten gick av stapeln på Mosebacke och kvällen gnistrade av värme. När jag blundade föreställde jag mig allteftersom att jag stod på en färja i grekiska skärgården. Bandet lirade och de båda trumpeterna fick allt större utrymme och applåderades taktfast av delfinernas tjatter. Och jo, havet trummade små virvlar och skummet yrde. Friskt, salt, beskt.

Som avslutning gavs Vi kommer aldrig att dö. Här är den först med Ernst-Hugo Järegård sedan med orkestern.

Band

När jag börjar använda pannband är steget inte långt till slips.

Ralf Edström typ provspelade en gång för Barcelona. Det var på Johann Cruyffs tid. Någonstans har jag en lagbild från träningen. Nu är det Zlatans tur. Tänk vad vi kan få njuta.

Missa inte Topboy. Den visas i Galärparken i kväll och i morgon. Där samsas skådespelarna med Gröna Lunds tivoliföreställning, vanliga förbipasserande och ett och annat kvitter från sparvar samt skrin från måsar. Pjäsen, som ingår i Parkteatern, handlar om fotbollshuliganer och det som utspelar sig på den effektivt tomma scenen är laddat och fullt av klichéer om verbalt och fysiskt våld och om vilsna pojkar. Det är tufft och det imponerar. Sättet att blanda monolog med dans är som ett finlir på den gröna mattan iklädd kritstreckskostym med slips. Och pannband.