Just nu 1864

Det är nu det gäller.

Fransmannen Charles Baudelaire uttryckte sig 1864 i prosadikten "Berusa er" på ett annat sätt:

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det som gäller. För att inte känna Tidens förfärliga börda som krossar era axlar och tynger er till marken måste ni oupphörligt berusa er.

Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, efter behag. Men berusa er.

Och om ni någon gång vaknar upp, på trappan till ett palats, i det gröna gräset på en dikesren, i den dystra ensamheten på ert rum, med ruset redan på väg att förflyktigas, fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, uret, allt som flyr, allt som suckar, allt som rullar, allt som sjunger, allt som talar, fråga vilken tid det är; och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, uret ska svara er: ”Det är tid att berusa sig! För att inte bli Tidens pinade slavar, berusa er utan hejd! Med vin, poesi eller med dygd, efter behag.”

Alstret är hämtat ur Små prosadikter (La spleen de Paris) i översättning av Lars Bäckström.

Dagen fortsätter. Just nu, sedan, igår.

Skratt i natt & årets sista meny

Den senaste veckan har jag flera gånger mitt i natten väckts av mitt garv. Både grabben och min fru frågar så där både nyfiket och avundsjukt vad jag drömmer för kul. Skratt smittar ju.

Jag vet inte, svarar jag. Men roligt är det.

Det där leendet fastnar på läpparna och följer med dagtid, trots att jag läser om kaoset i Gaza. Det sägs att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Det är ett provocerande talesätt.

Snart en ny natt. Kanske nya skratt. Och bomber.

En raket med kulinariska inslag är årets sista meny. I all enkel festlighet ska vi träffa några vänner i övermorgon kväll och kasta oss över olika snittar, bland annat något slags löjromstoast, och svalka struparna med ale och lager.

Därefter dukar vi fram parallell förtäring i form av lax med chévre och tomat från ugnen samt en lammstek med timjan från hällen. Komplementen består av potatis med rotfruktskompisar som myst till sig i ugnsvärmen och något rumstempererat grönt och skönt möjligen med något rött sprött. Kyld chardonnay, australisk om jag minns rätt, ser till att kinderna får ytterligare nyanser.

Efterrätten är i skrivande stund ännu inte bestämd. Den ska tillagas av kvällens yngsta aktör och jag gissar på något i stil med choklad och kladd.

Jag glömde att kvällen ska inledas med finbubbel. Det fula får sin plats allteftersom.

Kompislull

Att inte vara i fas med sig själv är något vi upplever då och då. Vissa människor verkar köra i en egen bana och bara för korta stunder kan eller vill de knyta kontakt med andra. En person jag känner väcker mina famlande tankarna om livet som en föreställning, ja, kanske till och med som något (en reflektion eller skugga kanske) utöver sig självt.

För att förstärka sin roll (och säkerligen sitt främlingskap gentemot mig och andra) som både aktör och publik kan hon ta en ställföreträdande kompis, typ en gumma i keramik eller en tomte i tyg, och börja snacka med konstruerad röst. Det frestar såklart på och skådespelet hinner knappt påbörjas innan ridån går ner.

USA lär ha spenderat 6,6 biljoner kronor för att upprätthålla militärapparaterna i Afghanistan och Irak. Det är svindlande summor även för en nation som oavbrutet ser till att många av medborgarna klär ut sig i än den ena uniformen, än den andra. Landets president och kongress har som bekant ställt sig bakom både uppfunna kärnvapen och påhittade terrorister. Förvisso finns det verkliga kemikalier och skurkar, men handen på hjärtat, nog borde George Bush tilldelas en lämplig docka och få möjlighet att sitta och lulla med sig själv.

Pinter

Dramatikern Harold Pinter dog på julafton.

Ett djupt andetag. Andan.

Det kan verka som om en evighet passerar mellan några av hans repliker. Och så sant som det varken kan sägas eller skrivas: tystnaden talar.

Guardian, Washington Post & DN skriver om Pinter och hans pjässkrivande och hans politiska ställningstaganden.

Den där kolbiten

Ingen skugga utan sol.

Ingen punk utan Lurkers. Jag tyckte inte om dem så värst och skulle förpassat dem till de undanskuffade skivbackarnas minnesplats, om det inte varit för den där kolbiten Shadow, som det fortfarande fyrverkerisprakar om.

God Jul

Frestelser

Idag är det minusgrader. Då värmer kalorierna.

I förrförrgår var det avsmakning av två sorters fudge med nötter, marshmallows och allmän frestelse. Det spetsades med triss i tryffel; rom allena, rom med russin och pricken över i:et - whiskey slingrandes runt chili. Ojojoj så smutsigt detaljrikt smaskiga de var.

Och i går, på festen i Trångsund, tryckte jag ner två knytnävsstora rocky road och en tennisboll till chokladtryffel. Nu är det jul.

Jag glömde kolorna, de riktiga tomtarna Humle och Dumle. Vem vet, det kanske börjar snöa.

Toppenpop med Thore

Och nu går vi mot ljusare tider.

Thore Skogman är en av dem som fallit ifrån under året (rättare sagt 9/12 förra året). Bland många fina och kära saker som Hallstahammars stora röst tog sig för var att spela huvudrollen i filmen ”Pang i bygget” tillsammans med Lill-Babs. Någonstans vill jag tro att jag sett den.

”Pang i bygget” handlar om handelsmannen Skog (spelad av Thore, såklart!), som har en livsmedelsaffär i lilla Fagersund. Affären vill tre elaka bröder med namnet Grym (Roffe Bengtsson agerar en av dem) komma åt. Då kommer ett gäng ungdomar till stan, bland dem en ung flicka, kallad Dockan (jovisst, Barbro Svensson).

Visst låter handlingen antik, trots att det bara är drygt 40 år sedan filmen spelades in. Eller vad vet jag. Toppenpop är det hur som helst.

Midvintervers

Idag är det mest som natta,
då gäller det att skratta.

Några dricker mjöd,
och börjar plötsligt fnula
Andra går som på glöd
bara de får lira kula.

Själv har jag lite feber,
det ömmar i mina leder.

Stulen gran

Det förflutna gäckar. Min mormor ville sällan berätta för mig hur hon hade det som flicka.

Det var inget roligt. Alla var lea. Och avundsjuka.
Nu överdriver du, försökte jag. På julen var det väl i varje fall speciellt?
Vad var det för kul? Vi hade det fattigt. Far hade inga pengar. Han fick gå ut och stjäla granen i skogen.
Var det en fin gran?
Mmm.
Var det så varje jul?
Kommer jag inte ihåg.

Sådär höll vi på. Mitt i sommaren. Vintertid. I kolonin. I köket. Vill jag minnas.

Ikväll eller imorgon redan

I somras fick jag syn på en kvinna som jag gick på kurs med för två decennier sedan. Sedan dess har våra blickar möts några gånger. Idag stannade vi till och redogjorde för de senaste tjugo åren. Drygt fem minuter tog det. Kanske tio. Trevligt var det. Sådana ögonblick känns bra när det lackar mot jul och året ska dra ihop sig. Ah, de känns bra när som.

Jag är ledig från och med nu till dan efter nyårsdan, och ikväll ska jag på fest eller kanske det är imorgon. Jag har försökt få tag på värdinnorna, men icke än så länge. Och vad spelar det för roll? Klackarna slår redan i taket.

Trevlig helg!

Öppna och huggna bilder

Bilden av mig och din bild av mig skiljer sig ibland åt. Ja blir nej blir kanske.

Vissa bilder är huggna i sten. Den turkiska staten vägrar fortfarande att erkänna det ottomanska väldets folkmord på armenierna 1915. Men. Ett upprop och en ursäkt har publicerats på nätet av 200 författare, konstnärer och andra intellektuella. Vilket mod de visar.

Andra bilder är öppna som stjärnhimlen, gåtfulla och självklara på samma gång. Den franska dramat ”Mellan väggarna”, som har premiär i morgon, följer en lärare och niondeklassarna han undervisar. Filmen är som en knuten näven som klämmer åt hårt, stenhårt. Den väcker tankar om pedagogiska tillkortakommanden och verbala övergrepp. Den visar hur svåröverskådliga och svårförståeliga grupprocesser kan vara. Den alstrar också frustrationer hos mig som tittare över att huvudpersonerna ständigt går på pumpen och inte ser andras bästa utan istället sina egna behov i undervisandets tjänst. Laurent Cantets film blir bara bättre ju mer jag tänker på den. Den är ett embryo, som växer ju mer uppmärksamhet den får.

Och så var det då jag. Bilden av mig kan se ut så här.

Geng Kiew Wan

Förutom den senaste tidens jobbjox har jag varit på kurs och gjort en kortfilm, som jag gärna visar men här på aliasplatsen slow motion funkar det inte eftersom jag själv medverkar i filmen. Så jag sätter mig på sadeln och trampar mot väsentligheter.

Det ligger till så här. Jag rullar nerför Ursviksvägen, sveper förbi Lötsjön, saxar uppför lilla lutet, drar vidare till Hallonbergens centrum, där jag släpper styret och kanar ner mot den stora parkeringsplatsen. Jodå. Där står den, den rullande restaurangen, bara nämnvärt stukad, efter olyckan för några veckor sedan.

Klockan bör vara 12.07, om jag får gissa, och en försäkringstjänsteman står på huk och plåtar vagnens blessyrer. En annan man med något vilsen uppsyn försöker hålla jämna steg och huk med den vane tjänstemannen. Ägaren själv befinner sig bakom disken. När jag frågar om olyckan ler hon överseende och pekar på herrarna i den jättelika asfalterade hagen.

En jävla smäll, säger ägarens make, han med den vilsna nunan. Det var ren tur att inte skadorna blev värre, fortsätter han. Här var fullt med folk, och det var första gången föraren satt bakom ratten, hör jag innan han slinker efter försäkringsfotografen runt krönet.

Hur många fotografier kan man ta av en matvagn, hinner jag tänka innan jag blir nyfiken på Geng Kiew Wan.

Är det starkt?

Ja, säger ägaren och lägger huvudet på sned. När hon ser min osäkra uppsyn skakar hon på skallen.

Nej, inte så starkt.

Så jag andas ut, funderar över om hon uttalade r-et eller inte i ”starkt” och beställer fläsk med grön curry, kokosmjölk, paprika, limeblad och basilika. Geng Kiew Wan.

Starkt var det. Och gott.

Parkering

I Hallonbergen händer det grejor. Sedan något år tillbaka står det på den ödsliga parkeringen en köksvagn, som säljer thailändsk mat. Jag har aldrig handlat där, för jag glömmer alltid bort att stället finns. För någon dag sedan läste jag i DN att en blivande körkortsinnehavare inte haft riktig koll på det där med broms och ratt och kört in i restaurangvagnen på den öde parkeringen, som säkert består av ett hundratal rutor men alltid är tom på bilar. Alltid. Jag överdriver inte.

Det tog väldigt många år för mig att besluta mig för att skaffa ett körkort. Och jag hade många förklaringar till varför jag var olämplig som förare. Jag kan förstå känslan och förvirringen att sitta bakom ratten och se den där matvagnen stå där, liksom skratta. Ett ”Nej inte dit!” i huvudet blir en orkan av ”JAAAAAAAAAAAA!” som trycker på gasen. Blundar, släpper, vilar.

Jag ska försöka göra en målmedveten utflykt till parkeringen. Se hur det står till. Jag återkommer. Jag har haft lite fullt upp av allt möjligt och kommer att ha än mer att göra den närmaste tiden. Så jag parkerar en stund.