Vem var när

När det regnade så ihärdigt, när det nu var, och jag satt i en vagn under jorden och färdades från en punkt till en annan, var jag och säkert många av mina medpassagerare märkbart loja och skenbart yrvakna. I min hand hade jag Philippe Claudels roman Brodecks rapport i Lars Erik Sundbergs översättning. Jag läste följande rader:

/…/

”Jag går inte längre, Brodeck.”

Jag svarade honom att han blivit galen, att vakterna skulle komma, att de skulle kasta sig över honom och döda honom.

”Jag går inte längre. Jag kommer inte att kunna leva med det där du vet …”, upprepade han.

Jag försökte ta honom i hampan, dra honom framåt. Utan resultat. Jag drog hårdare. Jag fick en bit av hans skjorta i handen. På avstånd fick vakterna syn på något. De slutade prata och tittade i vår riktning.

”Kom, skynda dig på!” bönföll jag.

/…/

Själv tittade jag upp och min blick landade på en man och pojken på andra sidan gångens säten. Instinktivt tyckte jag att de hörde ihop, trots att de såg ut att vara ljusår ifrån varandra. Barnet var prydligt och färgglatt klätt, bar ryggsäck, hade bena i håret, friserad nacke och något slags konsol med spel i handen. Den vuxne gestalten däremot spretade åt olika håll och hans jeanskläder verkade ha kastats på honom. Hans stora kalufs hade jättelika tovor. Pappa och son, morbror och systerbarn, farbror och grannbarn, morgonfrämlingar. Mannen klappade pojken på axeln att de skulle kliva av. Det var också min station. Jag följde efter dem.

På perrongen fångade mannens vänstra näve pojkens högra hand. I andra kardan drog mannen en dramaten, en sådan där väska på hjul som lätt går att fylla med allt möjligt. Duon höll ett jämnt tempo tills de närmade sig en papperskorg. Då saktade mannen farten, spanade ner bland avfallet och höjde högerarmen en aning. Proceduren upprepades vid nästa korg och vid nästa. Men mannen plockade inte upp någonting ur korgarna, och jag kunde inte veta vad han letade efter annat än att en dramaten rymmer mycket och många olika saker. Den här väskan var grå med vita kvadrater.

De båda avverkade en kulvert och några trappor. Av deras riktning förstod jag att vi skulle åt samma håll.

På det skumpande tåget ställde mannen ifrån sig väskan och satte sig. Pojken hade plats på andra sidan gången. Den lille var inne i sitt stjärnornas krig och var nog på väg att döda bossen, för ögonblicket därpå visade han displayen för den gamle som tittade och nickade. Tåget stannade och de flyttade till en plats där de kunde sitta bredvid varandra. Pojken lutade sig bakåt mot mannen och sträckte ut sig, lät konsolen sjunka, blundade och förlängde nattsömnen. Mannen kastade en blick på väskan i mitten av vagnen och kramade sedan om pojken.

Fem eller kanske sex stationer senare klev de av. Pojken till vänster, mannen i mitten, dramaten till höger. Regnet öste fortfarande ner.

Vi läser, ser, lyssnar några rader, scener, refränger om vem som helst var som helst när som helst, och tittar vi upp, eller ut, kanske in, är sambandet förvisso slumpartat men frågorna som väcks kan vara värda att fundera över.

Jag upptäckte nu att Philippe Claudel även regisserar film och bland annat står bakom det fina dramat Jag har älskat dig så länge 

Växelfel, vänskap, Villeneuve

De senaste veckorna har varit ryckiga och aningen splittrade. Kanske har jag varit lite för mycket på alldeles för många platser. Men jag kan också skylla på att kommunaltrafiken varit lite si och så med växelfel, bristande struktur och dessutom har bacillerna frodats och vållat mig yrsel, feber och allmän kliighet.

Häromdagen läste jag ut en tunn roman, Monsieur Linh och den lilla flickan, skriven av Philippe Claudel. Den handlar om en äldre man från ett obestämt asiatiskt land som flytt ett inbördeskrig och kommit till Frankrike. Som av en slump träffar han en äldre fransman. De talar inte varandras språk och förstår inte varandra men trots, eller tack vare, missförstånden får de ändå innerlig kontakt. Och samtidigt som de gläds över sina rendez-vouser undrar de båda männen den andres motiv och föresatser. Successivt får vi veta ytterligare genom deras minnen och reflektioner. Det är märkligt hur gripande bristen på kommunikationen kan beskrivas och vilken dramatisk nerv främlingskap kombinerat med vänskap bildar. Boken berättar också på ett koncentrerat och enkelt sätt om trauman, och den skildrar ett flertal bråddjup hos de båda vännerna. Mer ska jag nog inte skriva, annat än att den är en av de varmaste och vackraste berättelser jag någonsin stött på. Avslutningen läste jag på buss 55. Jag darrade när jag gick av. Det berodde inte på några bakterier.

En annan historia, som tangerar flyktingtemat och upplevelser som ofta föregår en påtvingad exil, är filmen Nawals hemlighet. Den börjar så fräckt och fyndigt att jag under inledningen var tvungen att gnugga ögonen och fråga mig ”Vad ser jag?”. Sedan utvecklas Denis Villeneuves film till en modern tragedi av antikt grekiskt snitt. Se den. Kolla därefter in den här länken. 

Tom, Tomas, rugby

För en massa år sedan lyssnade jag mycket på Tom Verlaine, sångaren och gitarristen som en gång var med i Television. I en intervju jag läste citerades en kompis till Verlaine och menade att Tom och Tomas använde sig av liknande bildspråk. Dagen därpå sökte jag upp Tranströmer i bokhandeln och köpte min första inbundna bok till fullpris. Världen öppnade sig ytterligare.

VMi rugby pågår och det böljar från tv:n. När bollen spelas i sidled och ena laget rullar upp det andra stannar tiden. Vissa spelare bär en huvudbonad och hårtestarna sticker ut så att huvudena ser ut som kaktusar. Det höjer temperaturen. Spelet ser tufft ut men inte ojust. Och framför allt verkar man ha en ödmjuk inställning till motståndaren. Jag tycker att fler sporter kunde lära sig av det. Såg i går Frankrike mot England och fransmännen var det klart bättre laget. Annat var det i förrgår när det svenska fotbollslandslaget rullades upp av finsk fantasi. Ändå slutade matchen med en viktoria för Sverige. Man brukar säga att bollen är rund. I fotboll ska vi tillägga, i rugby är medlet och förutsättningarna annorlunda. I det spelet skipas rättvisa.

Flyt och rättvisa. Jag vet inte hur Tomas Tranströmer skulle uttrycka sig. Har Tom Verlaine sjungit om de storheterna. Jag får återkomma i den frågan. Eller behöver jag verkligen det? Det nya zeeländska rugbylandslaget, All blacks som det kallas, formulerar sig ju på det här viset:

Nya Zeeland lirade för övrigt envetet i dagens kvartsfinal mot Argentina. Spännande semifinaler väntar på lördag och söndag.

En av de bästa

Det sägs att om två peruaner diskuterar, så uppstår alltid en tredje åsikt. Den trevliga syntesen kan definitivt bilda stoff till oräkneliga och oförutsägbara berättelser.

Min fru säger att Mario Vargas Llosas Kriget vid världens ände är en av de bästa romaner hon läst. Tänk att det ska behövas en Nobelkommitté för att jag ska masa mig till bokhyllan. Men nu ligger den framför mig. En tung, maffig tegelsten som jag bläddrar i. Fontens grader är aningen små för min smak. Å andra sidan sett har jag återupptagit av pocketversionen av Ingrid Carlbergs Pillret och de bokstäverna kan fresta på bokstavligt som innehållsligt – såklart.

Innan första delen, av en av de bästa romanerna, tar sin början står det:

”Antikrist är kommen
För att styra Brasiliens land
Men vår frälsare Rådgivaren
Hejdar den Ondes hand”
(övers. Jens Nordenhök)

Pang på liksom. Krusidullerna lär komma.

Utrensning, anledning

Estlands sak har kanske alltid varit vår. Ändå är det ofattbart hur vi – regering, folk, medmänniskor – blundade för övergreppen, för den systematiska kväsningen, för skövlingen där över Östersjön.

Utrensning av Sofi Oksanen är förvisso en roman med flera gestalters vittnesmål och öden. Boken visar hur skoningslöst diktaturen skördade offer, Samtidigt blottlägger texten hur blind kärleken och dess följeslagare, tron och hoppet, kan vara.

Så som Oksanen skriver och redigerar framstår berättelserna som nya – de skiner i ytterligare historiskt ljus. Allt jag visste, än mer som jag inte kände till, om offer, bödlar, om människors mörka och ljusa partier får fräscha, fårade ansikten. Det är nagelbitande och hemskt på samma gång. Oemotståndligt vackert och fullständigt vidrigt. Den gör ont att läsa.

I veckan träffade jag estniska E. Senast vi sågs var för knappt tio år sedan. Vi hade mycket att ta igen under en långlunch.
Oksanens bok är kontroversiell i mitt hemland, berättar E.
Hon hade ännu inte läst texten och kunde därför inte diskutera innehållet. Det var lite synd, tyckte jag. Å andra sidan sett är det en anledning till att träffas en annan gång.

Resor med Ryszard

Att skriva historia, att nedteckna den, kan göras på olika sätt. Jag håller på att bekanta mig med den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuściński. Stundom löser jag biljett till några kapitel i hans reseskildring ”Imperiet” i det forna Sovjet och dåvarande nybildade OSS. Han tror inte ”att det skulle gå att demokratisera ett Imperium som skapats av hundratals år av underkuvande och annektering”. Förvånansvärt nog har han inte Sovjetunionen i åtanke, inte heller Rom eller Turkiet, utan 1970-talets Iran.

Kapuściński skriver: ”Revolutionen mot shahen började just som en demokratisk rörelse, en liberal rörelse, riktad mot polisdiktaturen. Men Iran är en mångnationell stat, styrd av perserna, som utövar makten över mindre samfund av araber, azerier, beludjer, kurder m.fl. som lever i landet.” De olika samfunden, eller folkgrupperna, fortsätter Kapuściński, likställer frihetsivran med oavhängighet, vilket gjorde att staten Iran ”hotades” av sönderfall. Därför agerade de nationalistiska krafterna med betoning på de religiösa styrkorna så hänsynslöst. Det shiitiska prästerskapet och ayatolla Khomenei tog makten.

Jag kan såklart inte låta bli att tänka på vad som nyligen hänt i Iran. Vad som händer. Och jag tänker även på vad som rapporteras från Kina. Jag fortsätter min resa med Kapuścińskis historier.

Den svenska översättningen av ”Imperiet” är gjord av Anders Bodegård. En bra hemsida på främst polska och tyska men även engelska finns här. DN skriver här om två iranska ungdomars syn på framtiden samt en ledare inför kvällens protestaktion på Sergels torg.

På vägen hux flux

Tidigt i morse lämnade jag in cykeln på service. När jag promenerade ifrån verkstaden mötte jag lämmeltågen och förundrades över en barnskrikbabblande femåring, pappan som inte riktigt vaknat och en kostymklädd kvinnan med kaffe latten i ena handen, handdatorn i den andra och samtidigt bubblandes i mobilen. Det kanske inte är så konstigt att jag gick vilse och inte hittade till pendeltågsstationen.

På vägen från tåget knackade en kvinna sina fingertoppar i väggen. När hon närmade sig utgången tryckte hon även till med lill- och långfingers knogar. Det såg ut att göra ont.

Långt senare när jag åter styrde mina steg mot cykelservicen hastade en man med barnvagn förbi mig på trottoaren. Han irrade med blicken neråt gatan och smått spastiskt sparkade han på varje bit papper på trottoaren. Samtidigt kände han i sina tomma bakfickor. Om han hittade lappen han verkade söka efter vet jag inte.

Själv fann jag en ny vän med servade växlar och för första gången på länge har jag flyt i trampandet. På vägen hem tänkte jag på pojken som stängdes av från sin skola, vars rektor blandat ihop skolplikt och straff med allemansrätt och privat mark. Och så funderade jag på en bokrecension om fängelseflykter och varför kritikern ifråga anser att det är politiskt självmord att prata om kriminalvård. Sedan var jag hemma. Hux flux.

Ulla Olin

I veckan fick poeten Ulla Olin av besök av döden. Hennes ord, eller kanske snarare attityd, om språk, liv och kärlek blev en av mina ingångar till poesin. Det är inte så länge sedan. Jag köpte Olins sista samling med nyskrivet, Oförklarligt lysande, när den kom ut 2002.

Redan första dikten, Åter vid isranden, fastnade jag för.

Här möts inte människor
men deras minnen
deras inte längre pulserande liv
men liv som har varit

och nu rör sig i ovaler, virvlande
bitar av någonting annat
som inte är men liknar dans
i former ovanför sig själva

Här söker sig delarna till ny
till ny helhet, ointaglig
Under isen smälter och porlar det
Så låter isen en stund före sin död

På nätet hittade jag en av Olins explicit självbiografiska dikter. Kompost heter den.

Mitt i bråten bilden av flickan
som i sin ungdom levde i och av böcker
Hungrigt slök hon världslitteraturens
höviska och mindre höviska sidor
Frisk som en nötkärna gifte hon sig
orörd men inte oberörd av skuggornas män
från Kung David till Dorian Gay

De blev snart nog överkörda
under verksamma vardagsår liksom
alla hamletar, robinsöner, runeberg
och södergranar liggande
under lager av skrivningar under
lektioner varvade med hushållssysslor
och (som ett Weibulls komposterings-
medel) barnbråk, barnvärme

Sent omsider får hon tid
att börja vända i högarna:
vilken jord det har blivit
att vila i, att växa ur …

Ett citat från Dylan Thomas fungerar som ett av mottona i Oförklarigt lysande: And death shall have no dominion.

And so it will be, vill jag tillägga.

Mög & skit

Skit också, jag kommer inte att kunna åka till Göteborgs filmfestival det här året heller. Dubbelskit är att Terence Davies dokumentär ”Of time and the city” ska visas, och enligt katalogen har den – trippelskit! - ingen svensk distributör. Davies filmer ska ses på duk. Hans drama ”Distant voices, still lives” är en tragedi, musikal och ett poem på samma gång. Och dessutom film som flödande, fokuserat måleri.

Ytterligare mög är att poeten Inger Christensen avled i veckan. Sedan några månader vandrar jag i hennes ”Alfabet”. Det är mödosamt och avkopplande och ganska ofta virrar jag bort mig. Bloggen Occident skriver fint om Christensen. SR har ett kort program om henne.

Mer skit är att jag bär på någon geggamoja som tjockar till halsen och skruvar till magen. Men jag verkar frisk. Imorgon ny vecka.

Just nu 1864

Det är nu det gäller.

Fransmannen Charles Baudelaire uttryckte sig 1864 i prosadikten "Berusa er" på ett annat sätt:

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det som gäller. För att inte känna Tidens förfärliga börda som krossar era axlar och tynger er till marken måste ni oupphörligt berusa er.

Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, efter behag. Men berusa er.

Och om ni någon gång vaknar upp, på trappan till ett palats, i det gröna gräset på en dikesren, i den dystra ensamheten på ert rum, med ruset redan på väg att förflyktigas, fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, uret, allt som flyr, allt som suckar, allt som rullar, allt som sjunger, allt som talar, fråga vilken tid det är; och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, uret ska svara er: ”Det är tid att berusa sig! För att inte bli Tidens pinade slavar, berusa er utan hejd! Med vin, poesi eller med dygd, efter behag.”

Alstret är hämtat ur Små prosadikter (La spleen de Paris) i översättning av Lars Bäckström.

Dagen fortsätter. Just nu, sedan, igår.

Gränser, grillat, gratis

I’m mentally insane.
Det sa grabben strax efter sin frukost. Engelskan och gränserna mellan norm och vansinne upptar honom. Jag gillar det. Såklart.
”That´s why I need to take a shit”, fyllde grabben i med.
Jag började genast fundera över om jag skulle introducera honom för stycket ”Talking asshole” i William S Burrouhgs roman ”The naked lunch”. Jag bläddrade i en Burroughs-introduktion men hittade inte partiet. Lika bra det. Var sak har sin tid – även när det ruckas på de så kallade sunda gränserna.

Grabben, min fru och jag tog tricken till Skogskyrkogården och tände lyktor på minneslunden och tänkte lite extra på de närmaste som inte längre är här. Det ven lite över grässlätterna. På vägen tillbaka tog vi var sin grillad. Det smakade.

Senare kollade vi på den isländske konstnären Olafur Eliassons skulptur med belysta spiraler som inte bara är en skön upplevelse utan också en klockren tolkning av världen och hur vi människor och våra och planetens faktorer påverkar varandra på alla möjliga plan. Verket finns på Nationalmuseums utställning ”Lura ögat” om trompe l’oeil. Säger du att du är 19 eller yngre går du in gratis.

Ett givet val

Jean-Marie Gustave Le Clézio fick Nobelpriset i litteratur. Han är en av mina favoriter. Men bortsett från ”Afrikanen” har jag knappt varit nära honom de senaste tio åren. Innan dess var han ett givet val när jag botaniserade i antikvariat och bibliotek. Och låg i sängen eller hängde i fåtöljen. Att han också får Stig Dagerman-priset är på sin plats. Båda författarna har i sina så varmt och djupt humanistiska böcker förmågan att andas stort och litet på samma gång. Just den duon har orsakat häftiga tillstånd hos mig, som jag annars fått gå till poesin för att uppnå.

Förra hösten var Le Clézio på Kulturhuset i Stockholm. Min fru och jag var också där. Det var trevligt.

Såväl radions Kerstin Lundberg som akademins Horace Engdahl uttryckte idag att ska lära känna Le Clézios författarskap ska man börja bakifrån. Mais non! Kryssa så gott som hur du vill men undvik att först ta dig an ”Kriget” och ”Flykternas bok”. Två trampoliner är novellsamlingen ”Febern”, jättefin och lite grym, och ”Färder i andra riken”, som är så vacker att du kommer att smälta. Sedan är det bara att simma vidare. Jag tänker ta sikte mot "Allt är vind".

Dröm

I morgon delas Nobelpriset i litteratur ut. Det går till Joyce Carol Oates. Hon skriver rasande skickligt och resten av veckan skulle jag vilja vältra mig i antingen Blonde eller Fallen.

Drömma kan jag alltid göra.

"Vad gjorde vi för fel?"

En bit in i romanen ”Ur vulkanens mun” ställer huvudpersonen Anna den frågan till sin make Mats. Ingen av dem kan ge något svar, men vad som händer i fortsättningen av boken är följderna av deras vilsenhet. Det är en hemsk och träffande skildring av en kärnfamilj, där de vuxna i normalitetens tjänst inte verkar kunna göra annat än illa. Mot varandra, mot sina barn och givetvis mot sig själva. Stundtals är den plågsam att läsa och jag tycker att både Mats och Anna har poppat upp ur mig lite för många gånger i mitt liv.

Helena von Zweigbergk har sållat och koncentrerat sin intrig med en jäkla massa spetsiga uddar. Något av hennes kunnande borde filmaren Björn Runge använt sig av när han gjorde ”Mun mot mun”, ett hopkok av medelklassmisär som visades på SVT igår. Där var det mycket som gick fel, inte minst på grund av den orytmiska inledningen. Det är synd med tanke på hur fin, stark och helvetesbra hans film dessförinnan ”Om jag vänder mig om” var.

Helena von Zweigbergks roman kan laddas ner här. Och idag skriver hon i DN om hur svenskarna blivit allt gladare och kräsnare i att käka, dricka och festa. Själva mumsade vi libanesisk meze till middag. Grabben valde.

Beröringspunkter

Poeten Aase Berg skriver om oro och ångest och sorg. Det är lätt att bli ledsen över hennes ord. Men i böckerna finns också en enorm nyfikenhet, en upptäckarglädje med vilken orden strålar samman och bildar nya konstellationer och väldigt glada stunder.

Under några månader har jag haft sällskap med tre av hennes diktsamlingar. Förra veckan läste jag de sista stroferna ur Loss. Som appendix ger Berg några nycklar till dörrar hon vill att jag ska öppna. En av dörrarna leder till en händelse om en soldat och om hans tjänstgöring i Irak och om hur hans pluton råkar köra över en flicka, som ska hämta en vattenflaska hon fått kastad till sig av en annan soldat. Flaskan ligger på gatan. Varken föraren eller flickan ser.

En liknande tragedi ingår i In the valley of Elah, filmen som drabbade mig. Den scenen, då en pojke springer efter en boll, blir utgångspunkten för flera personers infernon.

Soldaten, som Aase Berg berättar om, tog tag i situationen och skrev tillsammans med andra, däribland Berg, en antologi om vad som hänt. Det låter som ett fint, positivt och uppbyggligt sätt att bearbeta traumat.

Öbon

Franske författaren JMG Le Clézio var i Stockholm några dagar den här veckan. När han besökte Kulturhuset och samtalade med litteraturkritikern Ingrid Elam var min fru och jag där. Det var kul.

Mest pratade duon på podiet om hur motivvärlden i böckerna, framför allt ”Afrikanen”, en biografi över Le Clézios pappa, och romanen ”Allt är vind”, kunde kopplas till författarens eget liv. Men trots att Le Clezio nickade, hummade och utvecklade samt förklarade att han kunde spegla sig i sina böcker och karaktärer blev han aldrig privat.

Le Clézio är född 1940 och det framgick att andra världskriget och åren därefter samt 1968 var händelserna i livet, som påverkat honom mest. Det förvånade mig att han under demonstrationerna för 40 år sedan inte var i Paris utan i Mexico City, där studenter protesterade mot den korrupta samhällsapparaten och inte minst den kommande sommarolympiaden. Den 2 oktober försökte myndigheternas krossa oppositionen, vilket resulterade i en massaker.

Utmärkta utfrågaren Elam intresserade sig för den andre hos Le Clézio utifrån Arthur Rimbauds ord ”Jag är en annan/Je suis un autre”. Le Clézio svarade med att han beskriver outsidern och identifierar sig med folk och folkgrupper som inte passar in i civilisationen eller det moderna samhället. Han är deras röst.

Jag är en öbo, sa han. Men jag är inte uppvuxen på en ö.

Jag är inte en resande författare, tillade han. Jag är en författare som reser.

Le Clezio sa att han gillade film och det har jag alltid anat. Mina minnen från läsningen av ”Färder i andra riken”, förstår jag idag , funkar som scener i filmer av till exempel Antonioni eller Godard. Och varför inte Ozon?

De flesta som sätter ihop fiktioner och verkligheter med konstnärliga medel lägger vikt vid detaljerna. Le Clézio är inget undantag och i romanen ”Kriget” (om jag minns rätt) lovsjunger han bokstavligen de små detaljerna och att det är de som gör det, faktiskt i stil med Povel Ramel och hans glada sång.

I Svd 27/2 i en trevligt återgiven intervju berättar Le Clézio att han minns sina böcker precis när de är skrivna. En gång glömde han ett manus på en flygplats. Följande natt rekapitulerade han det han skrivit. När han i Kulturhuset högläste ångrade jag att jag inte frågade om han kunde läsa utantill. Skulle han kunna minnas vad han skrivit för några år sedan? För muntliga berättare är sådant en del av hantverket och konsten. För dem som skriver borde det vara annorlunda. Om Le Clézio inte skulle minnas sina tryckta ord, vad skulle han då minnas? En ny historia? En gammal berättelse i ny tappning?

Salut!

Författaren J M G Le Clézio kommer till Stockholm. Jag ska dit. Pourquoi? Il est le meilleur.

Ja, så förhåller det sig kanske inte riktigt men i tonåren plöjde jag hans böcker och orden brände till och pulveriserade det som var jag i utveckling och underlättade möjligheten att gå en massa olika vägar. Så värst positivt var det inte men viktigt. För mig.

Jag har haft två religiösa, eller vad jag ska kalla det, läsupplevelser när orden i en bok och jag blir ett och fraserna liksom övergår från min hjärna och visualiseras tillbaka på det vita arket. Jag upprymdes å det starkaste av Le Clézios skapelseberättelse ”Kriget”. Jag hyperventilerade när jag kom igång.

Första gången jag var ett med Gud, eller vad jag nu vill kalla det, hade jag Stig Dagermans ”De dömdas ö” som kollega. Det hade delvis sina förklaringar i att jag var minderårig, extemt känslig och hade ett ensamt nattjobb men givetvis bara delvis för Dagermans text är ju som den är. Senare läste jag – i Olof Lagercrantz biografi, tror jag – att just den passagen där jag övergick till ett annat stadium, kanske annan livsform, skrevs som under inverkan från Gud.

Le Clézio har för övrigt skrivit en tjusig anmälan av Dagermans ”Ormen”. Den publicerades i BLM och heter ”Hej, Stig Dagerman!”. Jag är väldigt blyg av mig och jag vet inte om det går för sig men på något sätt vill jag gärna ropa ”Salut!” till Jean-Marie Gustave Le Clézio. 27 februari är dagen. En onsdag.