Framåt marsch

Det har gjorts listor om ditten och datten den senaste tiden. Avslut, eller i varje fall summeringar, är bra och jag hade själv gärna hakat på med de grymmaste eller gladaste replikerna på film, de värsta övergreppen såväl i Sverige som i världen och såklart den aktuella listan över populära scenarion vid vilken tidpunkt luften på jorden tar slut. Mina tio bästa stunder från det gångna året respektive decenniet skulle givetvis radas upp.

Men nej, det får vara. Inte så att jag tror att allmänintresset är litet utan jag känner mig för mycket här och nu. Har ingen lust att blicka bakåt. Framåt marsch, alltså. Men jag måste nämna Mystique, vars vackra förnamn kontrasteras av det ultratråkiga Jones. Jag såg henne på tv i VM-sändningarna i friidrott från Berlin. I 13,42 sekunder ägde hon. 100 meter var distansen. Heatet det tredje.

Hon ställde upp. Hon sprang. Hon kom sist i sitt lopp. Men hon gav järnet och vad jag än kommer att göra i framtiden, så har jag Mystique som förebild. Det låter enkelt men var ett svårt val. Och någonting måste vi bära med oss från det förflutna. Hon blir min listetta. För förra året. För decenniet har jag ännu inte bestämt mig. Mystique Jones representerar Nauru. Kanske åker jag eller du dit någon gång.