Jag ville verkligen resa. Trots att jag var i god tid sprang jag till bussen som tog mig till flygbussen. Jag skuttade även till den fyrhjulingen, som styrde mot flygplatsen. Askan hade skingrats och innan jag visste ordet av satt jag på planet, mellanlandade, strövade omkring i en lång korridor med glasväggar, käkade en ciabatta, funderade över vädret som skulle välkomna mig, åkte upp i luften, ner på marken, kom fram, hej hej, kram kyss, mat, hur var, gå ut, skjorta plus frivilligjacka, ett glas, hem, sova.
Tiden står ibland stilla. Det jag upplevt inte tusentals gånger eller ens hundra räcker för att upprepningen ska blomstra. Låter jag bli att ge efter, oj oj oj, vad den blomstrar då.
Morgonen därpå sover jag ut som jag gör en forn sommarlovsmorgon. I hallen möter jag min fars frus mamma.
Vad du har vuxit, säger hon.
Hon klappar om mig och vi kramas. Hon fortsätter:
Du är en riktig man!
Både du och jag vet hur gammal jag är men ibland står tiden stilla och så får det väl vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
som AMF-pension
som AMF-pension
Vi är alla åldrar på en gång! Inte bara de där ute ser det så, också inuti. Fast jag har aldrig känt dig som påg.
Min mamma kallar mig fortfarande lilla Eva, jag är yngst. Hon är fortfarande själv lillasyster och berättar hur hennes "storebror", 97 år, ringt och förhört sig.
Och vilken avkastning, Stentorp
Rart, Eva. Och bra med nyfikna brorsor
Trivsamt är det att vara allt på en gång - så länge det inte är hela tiden.
Skicka en kommentar