På låtsas på riktigt

Här i det stora Äpplet finns hjälpsamma människor som bestämt, närmast stiliserat frågar:

You guys don't seem to be from New York.

Vi går på Lexington Avenue, fortsätter till Bowery, om det nu inte är tvärtom, och möter dagens knarkare, affärsmän, kreatörer, parasiter och en massa andra som verkar vara inne på sina spår med sina speciella repliker. Det gäller alla förutom de som inte orkar utan sitter på ett trappsteg, sträcker ut en öppen hand och säger:

I'm hungry.

Det är många individer som bär upp den här stadens kulisser, dess neonskyltar, planterade träd och konstruerade skyskrapor, som ser till att den platta horisonten får något slags kuperande form. Är det på låtsas kan jag fråga mig. Svaret får jag när vi i Madison Square Park går rakt in i en filminspelning.

Någon dag senare går vi upp på terrassen till huset där vi bor. Nedanför oss sjuder Downtown, längre bort sträcker Manhattan ut sig och därefter resten av staden som inte vet vad sömn är. På terrassens trägolv ligger en kvinna och sover. Hon ser utslagen ut. Och då menar jag min, min frus och grabbens föreställning om vad det innebär av att ha gjort något av (eller med) någonting lite för mycket.

Nu är inte staden med sina många ansikten så värst förutsägbar, så några meningar in i den tidiga kvällens summeringar och planeringar vaknar kvinnan och kommenterar på engelska vad hon tror vi talar om på svenska. Och innan hon eller vi vet ordet av blir vi bjudna till en uppsättning av vad som möjligen kommer att bli en off-Broadway-föreställning – Talking with Angels.

Allt är inte vad det ser ut att vara. New York Dolls är inte en rockgrupp men väl en eskortfirma. Om nu någon undrar. Vi har fortfarande inte sett Brooklyn Bridge eller Central Park. Och sjöjungfruparaden på Coney Island missade vi trots att vi befann oss ett stenkast därifrån.

I kväll regnar det.