De senaste dagarna skiner solen ihärdigt. Ändå är det kallare än väntat och jag kränger på mig en tröja. Men det borde vara varmare. Det är ungefär som med Robin Söderling och hans matcher mot Roger Federer. Tills i dag fanns bara en vinnare. Nu är de två.
Jag lyssnade på en fin kulturdokumentär om den italienske författande mångsysslaren Curzio Malaparte och hans hus på Capri, som lär ha varit en avbild av honom själv. Programmakaren Andreas Kassel, en journalistisk mångsysslare, berättar om ögonblick från då och nu på ett trollbindande sätt. Emellanåt blir den hypnotiska essän mig övermäktig. Jag stannar upp och skriver ner för att bilderna är så starka.
På väg till Capri säger Kassel följande, och jag kan ana både oro och glädje bland stavelserna:
”Jag tar med mig en porträttlins till Capri med en brännvidd på 85 mm och en bländare på 1,4 – för det korta skärpedjupets skull. För att kunna fokus exakt där jag vill och inte förlora mig i den alldeles för stora ramen. Arkitektur är, när allt kommer omkring, det oändliga skärpedjupets konst.”
Eller hur?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Det oändliga skärpedjupets konst - jag är inte säker på att jag förstår det i förhållande till arkitektur men det är vackert!
Jag tänker mig att jag ska ha en iPhone snart. Då ska jag spela in sånt jag hör och tänker och ser. På studs!
Skicka en kommentar