Helikopterkillen

För första gången i mitt liv har jag börjat konsumera nyheter. Det ska jag snart sluta med.
Varför?
För att floden med dem aldrig tar slut. Och bada kan jag inte göra hela tiden.

På lunchen gick jag iväg en sväng. Det är jag glad över. Samtidigt som jag proppade i mig salladen mötte jag en tvärhand hög kille som hade två helikoptrar. Han frågade vilken jag trodde var snabbast och jag pekade på den rödblåa.
Näe, sa han och höll upp den gulsvarta. Den är snabbast i hela världen.
Sedan fick jag en utläggning över hur de båda flygfordonen i plast kunde, rotera, skjuta och döda lite. Ibland störtade de till marken, och ungefär som sådan där sol som blivit pannkaka kände jag mig. Måndagar kan vara besvärliga. Har du drygt tjugo timmars kullir i kroppen blir du ytterligare spak.

Jag fick även frågan om jag spelade fotboll, och när jag svarade att jag har slutat med det, dröjde det inte lång tid förrän på ett slags sätt jag ställdes till svars.
Är du pensionär, löd killen.
Nej, svarade jag.
Jag vill bli pensionär, sa killen. Det är bra att få pengar. Ibland blir man ledsen om man inte får bli pensionär.
Kvinnan bakom disken lutade sig fram.
Han pratar mycket, sa hon och pekade på killen.
Ja, vi pratar om helikoptrar och hur man flyger, sa jag.

Grabben började genast flaxa med armarna med de båda vidundren i händerna. Vi sa hej till varandra när jag gick.