lördag 21 augusti 2010

Kandidat, klapp, kitsch

Är Noomi Rapace en stor skådespelerska? Klart hon är. Fågelungen till kvinna som hon gestaltar i Millenum-trilogin både biter och river på sitt sätt som får ilskan att puttra med aptitretande hämndlysten ånga.

Rapace kan bli aktuell för en Oscar som bästa kvinnliga skådespelare. Hur mycket PR kommer det att kosta? Hur mycket är hon värd? Jag vet inte hur det var på the good old days, till exempel när Ingrid Bergman vann priset såväl 1944 som 1956. I dag talar man sällan om själva skådespeleriet. I stället framhävs lobbyisternas förmåga att saluföra en kandidat. På den gamla tiden kunde det kanske räcka med en klapp på axeln, eller på sin höjd ett rövslick. Det var väl då det.

Rainer Werner Fassbinder, den produktivt destruktive tyske regissören, påpekade någon gång att en Oscar, den köper man. Med tanke på att han själv dog för knappt 30 år sedan (utan att ha tilldelats eller köpt en Oscar) var det kanske inte så gemytligt när då begav sig. Fassbinders landsmaninna, den oefterhärmliga Marlene Dietrich fick aldrig den där statyetten. Frågan är om hon skulle tagit emot den. Nyligen såg jag Maximilian Schells (han fick en skådespelar-Oscar 1962!) dokumentär om Dietrich från 1984. Marlene, som för övrigt Oscarnominerades, heter den.

Den är en film om hur svårt det är att göra dokumentär när hjältinnan in spe vägrar låta sig filmas, eftersom, menar hon, det gjorts så många gånger förut. Att hon inte visar sig här och nu gör inget. Jag älskar henne. Hon är så otroligt tuff. Jag tycker synd om henne. Hon dissar sex men gillar spex. Hon förbannar den kvinnliga frigörelsen, föraktar jämställdheten och anser att det är vetenskapligt bevisat att en kvinnohjärna är hälften så stor som en mans. Dietrich vet allt om allt och en hel del om alla. Och det hon inte förstår eller anser sig stå över benämner hon kitsch.

”Marlene” är fantastisk. Och fantastiskt rolig. Ironin är Schells stora förtjänst. Det lugna sätt han bemöter Dietrichs provokationer på är föredömligt. Hans upprepningar är trivsamma. De smittar. Jag får en sådan lust att ge mig iväg över gränsen, kanske gränserna, och söka upp min heroine, mina hang-ups, och ställa frågorna som ger svar som frågar. Hur känns det att få en Oscar?

Kitsch är vad det är, skulle säkert Marlene sagt.

2 kommentarer:

Jah Hollis sa...

På tal om tysk film så läste jag att Bruno S (Schleinstein) har gått ur tiden. Jag minns vilket intryck han gjorde på mig en gång i Werner Herzogs film Kaspar Hauser. Hur det sedan var med Stroszek minns jag inte alls lika väl. Sedan framstod det ju klart att Bruno S livsöde var minst i klass med de öden han framställde på film (och som väl delvis var hans i Stroszek). Jag bara kom att tänka på det när jag läste ditt blogginlägg.

Mikael K sa...

Jag har liknande känslor inför de båda filmerna. Minns den ena, medan ena andra puts väck.

Det visste jag inte om Bruno S. Spännande. Och sorgligt.