Kroppsligt

Hur utsatt är inte kroppen. Hur skör är den inte. Tiden nöter, vi drabbas av krämpor, vi håller oss i trim. Vi äter gott, vi äter lätt, vi blir lätta som fjädrar. Jag kan ibland tycka att ordspråket ”upp som en sol, ner som en pannkaka” gör förbaskat ont.

I dokumentären Man on Wire följer vi en fransk lindansare och hans vänner under något glatt och koncentrerat år på 1970-talet. Sällskapet ser bland annat till att ledaren i gänget kan gå på lina mellan två av Notre Dame-kyrkans torn. Filmen fokuserar sedan på hur en kärntrupp förbereder sig för att huvudpersonen Philippe Petit ska vandra mellan World Trade Centers två torn några hundra meter upp i luften. Det jag uppskattar med James Marshs film är att den på ett suggestivt, pusselliknande sätt slussar mig fram till insikten – och förståelsen – hur galet själva upptåget är: att dansa på lina på en höjd där vindarna inte bara är horisontala och vertikala utan även roterar.

Där uppe promenerar Petit – visst är efternamnet löjligt bra – mellan Twin Towers – bara platsen gör händelsen unik på ytterligare plan. Under tre kvart går han fram och tillbaka åtta gånger. Han går ner på knä, han lägger sig på linan. Han ler.

När det går upp för mig vad jag tagit del av blir jag alldeles tom. Känslan är obeskrivlig, kanske kan den kallas religiös, eftersom det ofattbara faktiskt händer. Rent fysiskt, kroppsligen, vetenskapligt går det att förstå vilka gränser som tänjs den speciella morgonen i New York. Men utöver det.

Efter WTC skingras de gamla och nya vännerna för vinden. Kanske beror det på magin de upplevde. Själv tar jag ett steg in i kulturen och historien och finner ett 140 år gammalt poetiskt fragment av fransmannen Arthur Rimbaud.

”Jag har spänt rep från klocktorn till klocktorn; blomsterslingor från fönster till fönster; gyllene kedjor från stjärna till stjärna, och jag dansar.” (översättning av Elias Wraak)

Så kan tillvaron också beskrivas. Ytterligare sätt att se, visa och till stor del skriva en verklighet med kameran möter jag i Annie Leibovitz fantastiska gruppbilder, tjusiga och lagom provocerande kändisporträtt, stämningsfulla fakturer av landskap. Och på Fotografiska muséet, där utställningen pågår till i morgon, finns några oerhörda krigsbilder på temat ”less is more”. En av dem visar fotavtryck på en vägg. Avtrycken, som är blodfärgade, går upp ända till taket. På en bildtext står det att bilden föreställer fotavtryck från barn, som mördades under inbördeskriget i Rwanda.

Vad är en kropp kapabel till?

Att mörda, ja.

Att gå upp i taket, ja.

Jag glömde att berätta om Leibovitz foton som visar en naken, bröstcancersjuk Susan Sontag. Det fina med Fotografiska muséet är att vissa utrymmen inte används. Jag tog plats i ett av dem och grät en skvätt.