Kom att tänka på en eftermiddag i New York när jag skulle gå tillbaka till en bokaffär. Jag började irra och tyckte efter ett tag att jag gått i någon slags cirkel. Då gick det upp för mig att jag med mina steg, eller rättare sagt mitt spår, skapat ett enormt B. När jag började fundera över o:et, ö finns ju inte på andra sidan Atlanten, fick jag syn på affären. Jag gick in. Promenaden slöts.
Just nu går jag väldigt mycket, kommer tillbaka till platser, känner inte igen dem, fortsätter att promenera, pustar ut och är plötsligt hemma – för stunden. Det absolut häftigaste med teater är att tiden står stilla. Bokstavligen. Att så är fallet beror på överenskommelsen mellan aktörer och publik. En bok kan du stänga, en film kan du blunda ifrån, ett konstverk går du förbi. Själva teatern är du mitt i och en del av, för utan publik ingen teater.
Grabben, min fru och jag hade turen att ta oss till det norska gästspelet av Lång dags färd mot natt, ett av den amerikanska mardrömmens bästa uttryck för bitterhet och frustration inom en familj. Det är en särdeles pjäs och det var en finfin uppsättning som vi vistades i. Jag upplevde, kanske till och med förstod, på vilket sätt det här är en drömpjäs för i varje fall fyra skådespelare och hur de med den rätta sortens regissör kan få granitblocksrepliker ömsom åka som rekyler, ömsom dansa som fjädrar.
Grabben hade dock svårt att bli en del av härligheten, eller helvetet, och först trodde jag att det berodde på hans bristfälliga norska. Men när jag började förklara vad de instängda sopaundermattan-figurerna gestaltade förstod jag att temat helt enkelt inte är grabbens. Nog för att han varit med om mycket, men den sortens problematik biter inte. Han gick hem i pausen. Hela andra akten satt min fru och njöt. Jag också, förutom när mina norskkunskaper rann iväg längs fjordarna i min skalle och bokstäverna ovillkorligen rann genom mina fingrar. Det får bli till att doppa sig, tänkte jag. Kanske går jag på vattnet.
Snart stundar handbollssemifinaler. Om inte de faller i läppen kanske du tar dig an några olika recensioner av gästspelet på Dramaten – Expressen, SvD, DN, Aftonbladet. Om inte det funkar kan du se en prisbelönad kortfilm som trots dess djupa tragik får dig att vrida dig i skratt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Hej Slow, så himla fint och slowiskt du skriver ibland. Jag blir impad. Fint med såna teaterupplevelser och var glad för att grabben inte kände igen sig. Det hade inte varit bra.
En av tjejerna i handbollslandslaget är en av mina f d elever, flera kända idrottare har jag jobbat med i skolan. Vi har ett stort idrottsgymnasium på Polhemskolan. Det är häftigt att se ett så bekant ansikte fara förbi på teveskärmen i en så helt annan roll, ofta med ett helt annat självförtroende i blicken än när jag såg dem!
Bra av grabben att gå hem när det inte passade, det borde vi vuxna lära oss av. Ett av skälen till att jag så sällan går på teater är att jag inte kan förmå mig att gå hem när det blir trist, jag känner mig så elak.
Till Eva, ja ett annat självförtroende: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/handboll/article8301815.ab
Jo, att säga nu räcker det, det är vasst. (Vore helt okej inledning på en pjäs ...)
Eva, som landslaget har lirat och med vilket flow. Det gick ju trögare i dag men som dom kämpade. Vilka roliga veckor det har varit.
Alla, då testar vi snarast. T ex Piratrevyn på Folkets hus.
Skicka en kommentar