Speciella stunder

Vissa saker upplever vi bara ett fåtal gånger i livet. Ett ögonblick som förändrar för all framtid. En smak som ger mening. En röst som används. Kanske är det just de speciella stunderna som gör det mödan värt att leva.

De existentiella frågorna väcks hos mig när jag ser dokumentären La Danse. I Frederick Wisemans film framgår det – gestaltas av en kamera som noterar och deltar på ett försynt vis – vilket slit dansarna lägger ner på sin konst, Den fullständiga försakelsen är mäktig att följa. Men mest av allt slås jag av vad deras kroppar är förmögna att prestera – under sin dagsländetillvaro, som väl knappast kan utövas under mer än ett decennium, möjligen två om de är skadefria, ja, max tre, skulle jag tro, om dansaren vinner på livets lotto. Vilka hjältar de är. Vad modiga de är som satsar så mycket för att uppnå perfektion.

Jag inbillar mig att det lite grann är samma sak som att resa i rymden och då ta del av och på en armlängds avstånd, eller något, se de vansinnigt vackra ljusfenomen. Jag minns en polsk dokumentär – I tyngdlöst tillstånd av Maciej Drygas – som berättade om ryska kosmonauters extrema svårigheter att anpassa sig till jordelivet efter att de bokstavligen varit uppe i det blå och resten av regnbågens färger.

Är det mödan värt att berätta och agera? Det är lätta att svara ja på den frågan och därefter dra sig till minnes när var hur det hände. För var så säker, det kommer att hända igen.