Jag
såg fjolårets eller kanske årtiondets kärlekshistoria, brittiska
Weekend som går på svenska biografer nu. På ett fantastiskt fint
sätt visar den hur två människor möts, knullar, trevar och sedan
hyser djupare känslor för varandra. Det är svårt att skildra hur
livet består av både möjligheter och begränsningar. Den här
filmen gör det.
Den
gestaltar också hur det är att vara bög och trots att man kommit
ut vara instängd av sociala konventioner och inte våga pussa eller
ens hålla handen i offentliga rum. Det är en känslig film som
lyckas att förmedla rädsla och neuroser utan något våld.
Vore
det här en heterostory skulle genomslaget bli stort, större,
magnifikare.
Filmens
regissör Andrew Haigh citeras i en essä som handlar om varför
Hollywood hatar gestaltningar
av homosexuell kärlek:
I
think there’s an idea that people have in their heads, if they are
not gay, they are not going to get something out of a story of gay
people.
/…/ That’s what I find frustrating. Gay people can see a movie with straight people and that can still resonate with them. It should work the other way around.
/…/ That’s what I find frustrating. Gay people can see a movie with straight people and that can still resonate with them. It should work the other way around.
Strax
efter biopremiären utspelade sig en debatt på våra breddgrader.
Här
är en annan läsvärd essä.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar