Jag cyklar varje
morgon. De sista metrarna rullar jag nerför en backe mot ett garage.
Där under jord möter jag ibland någon som nickar förstrött någon
gång, sömngångaraktigt allt oftare.
Men i går hände
något annorlunda. Jag trampade, rullade neråt, kom fram som
vanligt. Vid den bastanta ståldörren stod en man och väntade på
mig. Det gjorde han såklart inte men jag fick den känslan. Han log
brett.
Jaså, du lever
fortfarande, utropade han och höll upp dörren.
Jag kunde inte
placera honom. Hade vi träffats förut?
Och cyklar gör du,
fortsatte mannen.
Även du har hälsan,
svarade jag artigt samtidigt som ståldörren slog igen, inte med en
smäll som alltid annars utan ljudlöst som en inandning.
Nu blev jag starkt
förvissad om att vi aldrig mötts.
Mannen skrattade
innan han sa: Jag lever på lånad tid.
Sedan skrattade han
än mer.
Gör inte vi alla
det, försökte jag säga men mannen hade redan öppnat en annan
dörr, slunkit iväg och lämnat mig i bergrummet.
Jag tog av mig min
cykelhjälm, låste cykeln och gick ut genom samma dörr som mannen
försvunnit. Jag ville säga någonting till honom men visste inte
vad. Jag spanade efter honom och insåg samtidigt det meningslösa i
att söka efter hans gestalt. Inte ens förströdda eller sömngångare
var där. Jag tog några steg över cementen gick in genom
ytterligare en dörr sedan en till. Jag avverkade en trapp och så
ytterligare två dörrar. Jag tyckte att jag svävade in i
kontorslandskapet men antagligen gled jag. Jag anlände till den
plats jag brukar sitta vid och knäppte igång en dator.
Under hela dagen
tänkte jag att de handlingar jag utför är de första av
återstoden. Paradoxalt nog blev orden och bilderna som jag använder
mig av i mitt arbete knappast viktigare för det. Timmarna förflöt
som i ett nafs. När jag tog mig upp ur underjorden kände jag inte
igen omgivningens färger och lukter. Det var en härlig känsla som
håller i sig än.
3 kommentarer:
Det är märkligt det du beskriver i slutstycket, hur man inte kan tvinga fram livets betydelse på konstgjord väg. Ibland känns livet påtagligt och närvarande, ibland inte. Man kan bli överraskad, tycker jag, av hur paradoxalt det ofta är, som du skriver. Jag tror att mycket av detta är omedvetna saker. Vet knappt om jag gör mig förstådd. Det är underligt, det du tangerar.
Vad skojigt! Jo, det är paradoxen som fångade mig och som jag ville uttrycka.
Blir det inte lite som att nua?
Jag skrev om, skickade in till tidskriften Landet Frias novelltävling och kom på andra plats. Den här veckan publicerades min text.
:-)
Skicka en kommentar