Va!?

På vägen hem cyklade jag igenom en park. På en bänk satt en man, lite gråsprängd, kanske butter eller bara aningen sluten. Han såg liksom solitär ut, där jag iakttog honom på avstånd. Jag reagerade över att han plötsligt vände sig om och ropade ”Va!?” ungefär som om han inte trodde sina öron. Ni vet säkert vad jag menar. Man har hört någon säga att kaniner visst bryr sig om klockan, när det i själva verket myntades att de sover som stockar. Hmm, kaniner sover väl oroligt, eller?

Hur som helst. När jag är i jämnhöjd med mannen på bänken ser jag vem hans sällskap är, nämligen en hare. Den sitter och trycker så där spänt som om den verkligen sagt något olämpligt, när den bara ställde en enkel fråga om tiden eller samhället i största allmänhet. Eller så hade haren inte sagt någonting alls, och det är ju det värsta av allt. Även om man är hare. Eller kanin.

Det finns ett foto på Fredrik Reinfeldt med hörlurar. Han påminner väldigt starkt om hur den tyske skådespelaren Ulrich Mühe såg ut i ”De andras liv”. Som de flesta kanske vet utvecklades filmen om avlyssning i DDR till ett drama om kontakt, dialog och – givetvis - alienation. Men det var i fiktionens värld. Och i verkligheten kan en man på en parkbänk och en hare få till ett ”Va!?” tillsammans. Men en statsminister eller lagkapten kan knappast få till det, vare sig han eller hon bär hörlurar. Eller kaninöron för den delen. Va!?

Regnet öste ner

Häromdagen öste det ner och min fru sa för en gångs skull att vädret, smattret mot fönsterrutorna var som tagna ur en film. Det brukar vara jag som kläcker referenser till vita duken.

Hur som helst så läste jag en nyhetskrönika om Irak och amerikanska krafter, kommersiella sådana, kanske också kallhamrade. Det är en spännande text Jenny Nordberg/SVD skrivit. Den är utformad som en prolog till en politisk thriller eller något slags konspiration. Typ ”Yrke: Reporter”, ”Syriana” eller varför inte ”Tredje generationen”.

Det skulle kunna kallas film noir. Modern sådan. Regnet. Eller hettan. Ödsligheten. Gärna garnerad med improduktivitet. Du kommer till en flygplats. Du möter en främling. Och han, det är ofta en han, bjuder inte på geléhjärtan eller något annat godis.

FRA gör sig inte på film, kan min första tanke vara.

Så fel jag har.

Vodka, sex i stan & fotbojor

Att det svenska laget inte höll jämnt med det ryska tar jag med en sked borsjtj. Men att den portugisiska uppställningen envisades med att lira prepubertalt i backlinjen är som för mycket sauerkraut till korven. Inte ens vodkan hjälper.

För övrigt är jag redan trött på att Sex and the city-filmen bedöms för hur väl den påminner om tv-serien och inte hur den fungerar som film. Att jämföra en säsong tv med en halv mil celluloid blir detsamma som att tycka att FRA-omröstningen slutade med en seger för kritikerna.

Nu skenade jag iväg lite. Men bara för att vi alla i det här avlånga landet med den paranoida regeringen har möjlighet att bära elektroniska fotbojor ska vi inte göra det. Inte ens om vi tycker att den övervakande attiraljen påminner om vilket fräckt band som helst med symboler och koder för alla hugade att tolka.

Glad midsommar.

Aldrig för sent

Av turkarnas osannolika vändning mot tjeckerna igår kan vi lära oss en sak. Det är aldrig för sent.

Därför finns det hopp om att onsdagens omröstning om spaning efter icke-militära hot blir ett rungande nej. Inte så att det behövs en Petr Cech eller två för att beslutet ska bli verklighet.

Näe, det gäller bara att de berörda resonerar med sig själva och vad de innerst inne tycker om frihet och ansvar å den ena sidan och tvång och skuld å den andra.

Innan dess går det att äta en baklava eller två och glädjas över att värdnationen Österrike har alla möjligheter att ge tyskarna respass.