Game, set, ping-pong

Ping-pongkingen var inte ens nominerad till någon Guldbagge. Det vore den värd. Den var förra årets klart bästa svenska film. Inte heller De ofrivilliga belönades. Det är synd. Även om den filmen är klart överskattad så är den liksom Ping-pongkingen en personliga berättelse om vår tid. Sådana växer inte alltid på träna. Det gör väl inte forntidens Maria Larssons eviga ögonblick heller eller fantasins Låt den rätte komma in för den delen, men i fråga om ton så har de faktiskt mer av takt än melodi över sig. Det är skillnad.

Av en slump stötte jag på en youtubevideo från den polska staden Elbląg. Den är en av de ärligaste filmer jag någonsin sett och förmedlar ingenting utöver vad den visar. Staden Elbląg. Panoreringen som liksom inte hinner med ambulansen är min favorit. Efter 3.49 av den långa kortfilmen börjar upphovsmannen (definitivt måste det vara en man) att berätta med sina bilder och ljud. Jag skulle lägga ut filmen här, men det visade sig att den var borttagen av upphovsmannen. Synd. Pity. Szkoda.

Tänk va, festivaler med stadsfilmer som tävlar mot varandra, där projektorena lyser fasader, spårvagnar, torg kors och tvärs i gruppspelet och inte förrän i slutspelet står dukarna uppställda mot varandra. Game, set, ping-pong.

På väg åt skogen

På vägen hem ser jag en kvinna, som jag tycker mig känna igen men av någon anledning säger jag inte ”Hej”. Jag kliver på tåget, sjunker ner i bokens pärmar och blir en vampyr i Blackeberg. Efter en stund visar det sig att jag tagit fel linje och är på väg åt skogen.

Nåja, jag kliver av, tar rulltrappan, går över torget in i den punktbelysta parken, tänker på plötsligt vassa hörntänder men tar mig fram till skolan, korsar skolgården och börjar så smått närma mig mina hemtrakter, det vill säga min tunnelbaneuppgång. Och vem möter jag där på gatan, i mörkret, om inte den speciella, vagt bekanta gestalten, just det, kvinnan från perrongen. Hon kommer närmare och jag får åter sådan lust att säga ”Hej” när jag tycker att hon öppnar munnen på ett väl spetsigt sätt. Så jag trycker in en annan växel och hastar vidare.

Efter bara några meter vänder jag mig om. Hon är borta. Sedan hör jag en röst som sjunger …