Andra sidan

Jag består av olika personligheter. I tunnelbanan i morse lät jag två av dem komma till tals. En 20-åring satt med ena foten och dess sko på sätet snett mitt emot. Jag tillrättavisade honom.

Ta ner foten, sa jag. Någon annan kommer att vilja sitta där.

Han följde mina ord. Saken kunde varit överstånden. Icke. En annan sida av mig ville annorlunda. Jag sa:

Eller du kanske vill sitta där?

Ja, det skulle jag kunna göra, replikerade ynglingen. Men jag sitter bra här.

Jag lät ärendet bero. Tystnaden ackompanjerades av stationsutrop. Sedermera gick killen av utan att ägna mig en blick, än mindre tacka mig för att jag beredde honom plats när han korsade min väg. Jag började fundera över vad min andra sida egentligen uttryckte och oavsett vad det betyder så tror jag att en (andra) del av mig motverkade själva syftet: att föra fram att det inte är ok att ha fötter på säten i offentliga rum.

Ibland sker allting för snabbt. Jag har svårt att hinna med.

Resrytmer

För några veckor sedan var min fru och jag på tunnelbaneväg hem efter en av alla dessa utflykter i verkligheten. Efter en kort stund klev en trummis på tåget och slog sig ner vid sätena bredvid. Genast lät han handlederna jobba och höll sin rytm mot sätena. Det var trevligt att lyssna på men också påfrestande att föra ett samtal, som ackompanjerades av andra interpunktioner än våra egna.

Jag har de senaste veckorna gjort lite för många saker och i går morse satt jag mest och såsade i vagnen och funderade ett tag på att lägga mig till rätta. Väl vid rulltrappan lyfte jag dock mina ögonlock på vid gavel när en man, närapå dubbelt så gammal som jag (och jag är inte purung), svepte sig själv uppför trapporna. Jag blev så nyfiken att jag var tvungen att följa efter. Men trött som jag var hade jag naturligtvis ingenting annat än suckar att komma med. Jag hann skymta gubben någonstans i snöyran och nog var det som så att han gled uppför backen.

Så i morse, vid samma rulltrappa, undrar jag om farbror, musiker eller någon annan ska komma och vad som ska ske. Då hörs det, det där ljudet som uppkommer när naglars ovansidor möter metall. Och inte nog med det, kvinnan några steg ovanför mig håller takten. Med sig själv. Men trappans band som r-r-r-rar runt. Med strömmen som tickar, hickar, nickar. Ka-da ki-da ko-da.

Guld

De senaste morgnarna har jag varit så trött att jag nästan höll på att dratta i diket, men mina två hjul lyckades balansera min lekamen och jag rullade ända fram till arbetsplatsen, så pigg att jag hoppade över kaffet men naturligtvis hinkade i mig två glas vatten. Rakt av ner i gommen. Mums.

Idag åkte jag kommunalt. Transporten under jord har sina fördelar men den blir lätt ett sömnpiller med gratistidningen, boken eller hörlurarna. Trots krängande vagnar (lite grann), telefoner och munnar redo att pokulera är det ofta väldigt tyst i tunnelbanan morgontid. Och så må vara. Morgonstund har guld i mun, eh.

Givetvis tog jag en kopp jobbkaffe i morse och hällde bara i mig ett glas vatten. Timmarna förflöt smidigt. När jag mitt på dan bröt upp och kommunalade mig iväg till fortsatta tjänster äntrade en andraklass tåget. Genast åkte mackorna och vattenflaskorna fram. Pojken, som satte sig bredvid mig, flaxade med armarna och jag kom att tycka att han störde, när jag erinrade mig själv skutta omkring och vilja ha kompisarnas och frökens uppmärksamhet.

Nu har vi tysta leken, sa en av lärarinnorna.

Inte särskilt länge kunde pojken hålla sig. Definitivt en guldpojke med andra ord.