Björkbo

Min fru och jag fortsätter och leta efter ett nytt landet.

När löven fallit ser man plötsligt alla hus, sa min fru och tittade ut från bilen på motorvägen på åkern.

Där mitt på fältet hade en motorbåt dockat och däckat.

Samhället Heby innehöll både det bekanta och främmande. Jag åt pizza Saloniki (vad annars?), min fru mumsade en falafel med bröd och stark sås.

Vi hittade inget nytt bo men blev lite säkrare på vad vi letar efter. Det måste vara nära några av Västmanlands björkar.

Hoppla

Härom morgonen gick jag med raska men försiktiga steg i snömodden mot busshållplatsen och joggade de sista metrarna för att hinna med bussen. Det gick bra men när jag äntrade fordonet stängde chauffören dörren och tjongade till mitt ansikte. Hoppla, sa det i mitt sömndruckna sinne, varpå chauffören öppnade portarna.

Oj, sa jag.
Ursäkta, sa mannen bakom ratten och trots det disiga ljuset blossade han generat rött om kinderna.
Jag blev förvånad, la jag till.

När jag satte mig började det unga paret snett framför mig sjunga ”Ja, må hon leva”. Lite tyst, försynt men ändå med klara stämmor. De sjöng nog för ett barn. Kylan därute verkade tina och snön tycktes tindra.

Snart smälter det vita och på köpet får känslor, knoppar och annat kul näring.