söndag 12 oktober 2008

Speedway, sång, story


I somras var min fru och jag på speedway (fotot är hennes!) och såg Smederna få pisk av Vetlanda. Hela stadion höll andan när en smed hade drattat omkull. Funktionärer rusade dit, liksom den unga publiken. Ambulansen kom farande men då reste sig föraren och det var ingen fara på taket. Alla klappade händerna och var glada. Men det var ingen som sjöng.

Igår var jag på fest och träffade människor jag inte sett på fem, tio, femton och tjugo år. Det blev en kalaskul kabinettblandning. Bland annat skrålade jag till en Ebba Grön-låt, som framfördes av ett gång femtonåriga tjejer. Jag trodde först att det var en Dom Fåglarna-sång de lirade, men vid tvåtiden i natt slog det mig att jag tagit miste. Vissa saker sitter i ryggmärgen, eller?

Jag kommer att tänka på när jag såg den eminenta tv-serien "Upp till kamp!" på SVT Play. Jag kollade på första avsnittet och gick vidare till det andra och imponerades omgående hur vågad, närmast våghalsig gestaltningen var. Snart förstod jag att det var den fjärde och sista delen jag kollade på. En bra story fungerar alltid, eller hur?

2 kommentarer:

Jah Hollis sa...

Speedway är en av mina favoritsporter alla kategorier. En gång i tiden blev det ett och annat besök på motorstadion i Målilla (märkligt nog under en period då jag såg Ebba Grön i grannbyn Hultsfred några gånger).
Det låter som om man skulle kunna ta en koll på Upp till kamp då, som jag missat men många talat väl om.

Mikael K sa...

Jag förstår dig. Att kalla speedway en folksport är ett understatement.
Upp till kamp är definitivt värd sina minuter. Fotot är wow och nära, och musiken, speciellt i första avsnittet, spritter skönt. Skådisarna är där. Det är nästan så att jag känner igen mig, trots att jag inte var med just där just då.