måndag 17 november 2008

Diagnoser

Idag klappar jag händerna och är glad över att transvestism inte längre diagnostiseras. Det är ett stort steg i riktning mot ett samhälle utan moraliserande skygglappar.

Att vara alkoholist är en diagnos. I fransk-amerikanska ”Julia” jobbar en kvinna hårt på att förgöra sig själv. Men några minuter in i filmen, när hon är på väg att strama till sig, undrar jag vart dramat ska ta vägen. Då blir hon involverad i en kidnappning. Och inte nog med det. Hon driver själv igenom bortrövandet. I huvudrollen spelar Tilda Swinton sårad och tuff om vart annat. Hon är bra på att agera ut gränslösheter. Filmen innehåller fina psykologiska vändningar som både går med och emot de stockholmsyndromska teorierna om hur offer kan sympatisera med förövare. Det är lite grann som att vistas i en mardröm. Det gungar och kränger. Fyllan är påtaglig. ”Julia” är regisserad av Erick Zonca, som gjorde ”Änglars drömliv” för tio år sedan. Jag är osäker på om den kommer att få svensk premiär. Hur som helst så visas den på filmfestivalen i Stockholm, som inleds i veckan.

Skuggutredningen presenterades idag och i DN skriver Niklas Rådström om rosade kulturarbetares många gånger ekonomiskt snåla vardag. Att skapa allehanda kultur är inget folk gör för skojs skull på en kafferast. Det är ett inre tvång och en yttre nödvändighet i hela universums tjänst. Därmed inte sagt att kulturarbetare ska diagnostiseras.

3 kommentarer:

Alla smutsiga detaljer sa...

Fast, vissa kulturarbetare skulle nog behöva en diagnos...

Eva Nygren sa...

Jag är stundom rätt avundsjuk på dig, i vars jobb det verkar handla om att kolla på film. Det skulle jag med vilja. Swinton, är det hon den rödlätta med smalsmal näsa? Ja, fy för stockholmssyndromet. Jag tycker det är så tröttsamt, hur det har blivit en sorts accepterat beteende. Jag menar, visst, så kanske det funkar ibland men hur känner de människor som är inblandade sig efteråt?

Mikael K sa...

Asd, diagnoser helt nödvändiga ibland; problem uppstår ju när man gödslar med dem - i naturen eller kulturen.

Eva, jo, jag trivs att sitta i mörkret, även om jag kan tycka att det blir lite väl mycket amerikanskt mög emellanåt.
O ja, Swinton är den rödlätta med smala näsan som ibland antar formen av en potatis. Det är för övrigt hon som möjlggör att Orlando håller som film.